I en debattartikel som publicerats i ett antal lokaltidningar skriver de två moderaterna Sten Bergheden och Lars Beckman/Ulf Berg [beroende på vilket län den publicerats i. Red: Anm.] en debattartikel till försvar för den småskaliga vattenkraften. Man anser att den är en tillgång för landsbygden och att man måste minska byråkratin, regelbördan och tillståndsprocesserna för dessa. Att här utbilda dessa två herrar i äganderättsfrågor känns nödvändigt. Här är Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs debattsvar.

Den småskaliga vattenkraften kan vara rolig som hobby och kan i bästa fall ge några kronor till den som äger den, men den alstrar sällan några arbetstillfällen och den förstör allt som oftast möjligheterna till utkomst och meningsfull fritid för den stora gruppen av landsbygdsbor som drar nytta av fisket. Om verksamheten dessutom saknar tillstånd, och därmed är olaglig, så är inte rätt väg att gå att göra det enklare att skaffa tillstånd för dessa kraftverk. Rätt väg att gå är att åtgärda det intrång som gjorts i Sveriges tusentals fiskevattenägares äganderätt.

De tillståndslösa kraftverken och dammarna som står runt om i vårt land lägger vatten, som annars skulle kunna producera bra och eftertraktansvärt fiske för fritidsfiskare, turismnäring och yrkesfiske, för fäfot. Att göra det enklare att få tillstånd för olagliga verksamheter som dessutom gör stora intrång på enskild rätt, känns inte som något man bör kämpa för, utan snarare bör man se till att dessa intrång på den enskilda fiskerätten återställs och att de som orsakat skadan ersätter och återställer till ursprungligt skick så långt som möjligt och i övrigt ersätter fiskerättsägarna ekonomiskt för skadan.

Det politiker och andra beslutsfattare måste inse är att fisket är viktigt för Sverige och svensk ekonomi på många olika sätt och därför måste tas på allvar och släppas in i finrummet. Fisket ger de som bor på landsbygden, där service och fritidsaktiviteter redan skärs ner, en meningsfull fritid. Fisket är ett mervärde som gör att det är värt att bo på landsbygden. Vidare är fisket viktigt för besöksnäringarna. Ett bra fiske kan ge boende på bygden möjlighet att sälja övernattningar, hyra ut båtar och guidningar samt ge det extra tillskott som krävs för att lanthandeln och macken ska kunna överleva. Detta är sådant som ni måste ta hänsyn till. Fritidsfisket omsätter omkring 6 miljarder per år och 1,6 miljoner svenskar bedriver årligen fiske. Bara under 2016 ökade antalet personer som var sysselsatta inom turismen med sju procent samtidigt som den totala sysselsättningen i Sverige ökade med 1,7 procent. Dessutom är turism den enda exportsektor som skapar direkta momsintäkter till statskassan. Till detta ska fogas det svenska yrkesfisket med omkring 1 000 företagare som exporterar fiskvaror till ett värde av ca 5 miljarder per år.

En stor del av dessa värden, från både yrkesfisket och fritidsfisket, baseras på fisk, t ex ål, lax, öring och sik, som behöver strömhabitat och oreglerade vatten för att kunna föröka sig. Och dessa strömvatten är det vi fiskevattenägare som tillhandahåller, men vi kan bara tillhandahålla dem så länge som staten inte tillåter enskilda (och allmänna) intressen att ödelägga våra vatten. Och det är med oro som vi från Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg ser på Moderaternas förslag till legalisering av olagliga intrång i äganderätten till fiske och vatten.

I övrigt finns det en uppsjö av ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella skäl som talar till fiskets fördel.

Förbundsstyrelsen genom

R. Hermansson
Ordförande Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg

Läs mer
Moderaternas debattartikel i:
Dalademokraten
Dalarnas Tidningar
Arbetarbladet

Lite i skymundan pågår ett av Sveriges mest omfattande miljöprojekt – någonsin. EU: s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) saknar jämförelse i omfattning och ambitionsnivå vad gäller arbetet att uppnå målet god ekologisk status i våra sjöar och vattendrag, tillika för grund- och kustvatten. En omständighet som för den breda allmänheten kanske mest är förknippad med stridigheter kring den småskaliga vattenkraften och dämmen. En konflikt med ursprung från den borgliga regeringens regleringsbrev 2012 som ålade länsstyrelserna att skärpa tillsynen av vattenverksamheter (i praktiken småskaliga anläggningar och dammar). Ett föreläggande från länsstyrelsen ålägger verksamhetsutövaren att söka tillstånd (eller lägga ner) verksamheten. Ett tillstånd prövas i domstol. Många små vattenkraftverksägare anser att domstolsprövning med åtföljande åtgärdsbehov är ekonomiskt orimliga och att processen ifrågasätter äganderätten. En uppfattning som också politiker och flera organisationer har hörsammat och lobbar nu för att kraftverksägarna, kanske 700 – 800 totalt i Sverige, ska slippa vad som för andra verksamhetsutövare är obligatoriska skyldigheter.

Två återkommande argument som denna intressegrupp framgångsrikt trummat in bland beslutfattarna är att verksamheten skapar sysselsättning, att den är viktigt för en levande landsbygd och att äganderätten åsidosätts när bruket av en hävdvunnen verksamhet plötsligt förklaras olaglig. Det första antagandet saknar bäring på småskalig vattenkraft. Tvärtom visar flertalet rapporter på motsatsen. Utifrån faktumet att svenska fritidsfiskare årligen spenderar mellan 7,5 – 14,9 miljarder kronor på sin hobby lämnas till läsaren att själv bedöma vad ett levande, strömmande vattendrag skulle kunna generera i form av ökad sysselsättning och ekonomi. På landsbygden. För landsbygden.

Som jämförelse är också de allra minsta vattenkraftverken en hobbyverksamhet. Jo, i de flesta fall är sysselsättningen att betrakta som en hobby, i några fall som bisyssla. Fakta visar att medelbruttoinkomsten för cirka 400 kraftverk med mindre effekt än 125 kW (den minsta effektklassen) är drygt 50 000 kronor/år. Brutto alltså. Att inkomster i den nivån inte förmår att skapa varaktig sysselsättning behöver knappast förklaras. Argumentet om äganderätten haltar också betänkligt, både vad gäller tankebanan att äganderätten är oavhängig allmänintresset (i strid med RF 2 kap 15 §) och synsättet att bestämmanderätten över ett strömmande vattendrag för evigt ska vara överordnad alla andra fastighetsägares rättigheter i samma vattendrag.

När opinionsbildare som förfäktar detta särintresse också säger sig företräda de areella näringarna och landsbygden bortser man helt sonika från cirka 300 000 (!) fiskevattenägare som äger och förvaltar (nästan) alla vatten och allt insjöfiske i Sverige, vanligen organiserade i någon av landets cirka 2 000 fiskevårdsområdesföreningar (fvof). Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg är en paraplyorganisation som organiserar flera av dessa fvof i Mellansverige. Våra medlemmar har med intresse följt diskussionen om vattendirektivet och vad ett genomförande på sikt skulle betyda för de lokala fvof. Med grund i vattendirektivet skulle en modern vattenlag kunna bli det utvecklingsverktyg som kan föra fiskeförvaltningen av sjöar och strömmande vatten till en ny nivå. En utveckling som fiskevattenägare i decennier har väntat på. Bakbundna av gamla vattendomar som ensidigt gynnat kraftverksintressen har den fiske- och vattenvård som fvof hitintills bedrivit ofta begränsats till utsättning av fisk i put-and-take-vatten, medan bevarande av lokala fiskstammar, restaurering av lekplatser och återskapande av akvatiskt värdefulla vattenmiljöer efter vattenexploateringar har omintetgjorts.

Under rättssäkra villkor och med ekonomiskt stöd från den fond som kraftbolagen avser att sjösätta kan otidsenliga vattendomar nu äntligen komma att omförhandlas. De ur energisynpunkt onödiga vattenkraftverken kan ”pensioneras” med ersättning till ägarna för utrivning eller för miljöanpassning om kulturmiljövärdena är höga, samtidigt som utveckling av fiske och turism kan intensifieras i den landsända som alla politiker säger sig värna – landsbygden. När det nu ska skrivas bokslut över gångna tiders energimedhjälpare och nya energibärare ska fasas in, när vattendirektivet ska bli ”verkstad”, en ny vattenlag för 2000-talet annalkas och fiskevattenägarnas ägar- och förfoganderätt över vattnet är på väg att återupprättas hörs signaler om att de pensionsmässiga kraftanläggningarna och dammarna fortsatt ska få existera i många, många år. Oavsett om de är lönsamma eller inte.

Det finns en miljö- och fiskevattenägarskuld som samhället har att återgälda. I vattenmiljöer är skulden dubbel; dels har strömmande vatten drastiskt minskat och dels tillhör den miljötypen den mest artrika vi känner. Att kraftverk och dämmen hindrar fisk och andra djur från att vandra till lekplatser, göra födosök eller hitta trygga uppväxtplatser är bara en aspekt på utbyggda vattendrag. Bristen på strömmande vatten är en annan aspekt som ytterligare utarmar den biologiska mångfalden – något varken fiskvägar eller omlöp kan åtgärda. För fiskevattenägarna ligger skulden i de exploateringslagar som gjorde det möjligt att, i jakten på elektricitet, ta hela vattendrag i anspråk till en obetydlig, om ens någon ersättning till fiskevattenägarna. En kraftverksägare i vattendragets nedre del förstör exempelvis förutsättningarna till utkomster av samma vattenresurs för kanske flera hundra eller tusentals fiskevattenägare med ägarintressen i de övre liggande vattenförekomsterna. Rättvist?

Att det från särintressen höjs röster som vill bevara eller förlänga denna orättvisa är kanske inte förvånande, men att dessa röster också har politikernas öron oroar många av oss fiskevattenägare. Det är i den kontexten som parafrasen på Magnus & Brasses titulerade barnprogram ska förstås –att ett särintresse på knappt tusen kraftverksägare överordnas alla livsmiljöer i strömmande vatten och de vattenresurser som 300 000 fiskevattenägare av ”gammal hävd” blivit åsidosatta att utveckla.

Vad organiserade fiskevattenägare kan tillföra i arbetstillfällen på landsbygden genom att utveckla fisket och turism i strömmande vattendrag är väldokumenterat från flera håll i Sverige och i världen. Vad alternativet erbjuder med ett för samhället olönsamma, för den biologiska mångfalden hotande och för elutbudet onödiga vattenkraften är ett scenario som förskräcker.

Styrelsen

Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg