Förbundet har skickat ut en debattartikel om fiskets möjligheter i förhållande till vattenkraften till media och den har publicerats i olika versioner i några tidningar. Bland andra har Dalademokrater och Gävle Dagblad publicerat den. Vi lägger nu upp den även här. (UPPDATERAD VERSION. Den första versionen var inte orginaltexten.)
Lite i skymundan pågår ett av Sveriges mest omfattande miljöprojekt – någonsin. EU: s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) saknar jämförelse i omfattning och ambitionsnivå vad gäller arbetet att uppnå målet god ekologisk status i våra sjöar och vattendrag, tillika för grund- och kustvatten. En omständighet som för den breda allmänheten kanske mest är förknippad med stridigheter kring den småskaliga vattenkraften och dämmen. En konflikt med ursprung från den borgliga regeringens regleringsbrev 2012 som ålade länsstyrelserna att skärpa tillsynen av vattenverksamheter (i praktiken småskaliga anläggningar och dammar). Ett föreläggande från länsstyrelsen ålägger verksamhetsutövaren att söka tillstånd (eller lägga ner) verksamheten. Ett tillstånd prövas i domstol. Många små vattenkraftverksägare anser att domstolsprövning med åtföljande åtgärdsbehov är ekonomiskt orimliga och att processen ifrågasätter äganderätten. En uppfattning som också politiker och flera organisationer har hörsammat och lobbar nu för att kraftverksägarna, kanske 700 – 800 totalt i Sverige, ska slippa vad som för andra verksamhetsutövare är obligatoriska skyldigheter.
Två återkommande argument som denna intressegrupp framgångsrikt trummat in bland beslutfattarna är att verksamheten skapar sysselsättning, att den är viktigt för en levande landsbygd och att äganderätten åsidosätts när bruket av en hävdvunnen verksamhet plötsligt förklaras olaglig. Det första antagandet saknar bäring på småskalig vattenkraft. Tvärtom visar flertalet rapporter på motsatsen. Utifrån faktumet att svenska fritidsfiskare årligen spenderar mellan 7,5 – 14,9 miljarder kronor på sin hobby lämnas till läsaren att själv bedöma vad ett levande, strömmande vattendrag skulle kunna generera i form av ökad sysselsättning och ekonomi. På landsbygden. För landsbygden.
Som jämförelse är också de allra minsta vattenkraftverken en hobbyverksamhet. Jo, i de flesta fall är sysselsättningen att betrakta som en hobby, i några fall som bisyssla. Fakta visar att medelbruttoinkomsten för cirka 400 kraftverk med mindre effekt än 125 kW (den minsta effektklassen) är drygt 50 000 kronor/år. Brutto alltså. Att inkomster i den nivån inte förmår att skapa varaktig sysselsättning behöver knappast förklaras. Argumentet om äganderätten haltar också betänkligt, både vad gäller tankebanan att äganderätten är oavhängig allmänintresset (i strid med RF 2 kap 15 §) och synsättet att bestämmanderätten över ett strömmande vattendrag för evigt ska vara överordnad alla andra fastighetsägares rättigheter i samma vattendrag.
När opinionsbildare som förfäktar detta särintresse också säger sig företräda de areella näringarna och landsbygden bortser man helt sonika från cirka 300 000 (!) fiskevattenägare som äger och förvaltar (nästan) alla vatten och allt insjöfiske i Sverige, vanligen organiserade i någon av landets cirka 2 000 fiskevårdsområdesföreningar (fvof). Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg är en paraplyorganisation som organiserar flera av dessa fvof i Mellansverige. Våra medlemmar har med intresse följt diskussionen om vattendirektivet och vad ett genomförande på sikt skulle betyda för de lokala fvof. Med grund i vattendirektivet skulle en modern vattenlag kunna bli det utvecklingsverktyg som kan föra fiskeförvaltningen av sjöar och strömmande vatten till en ny nivå. En utveckling som fiskevattenägare i decennier har väntat på. Bakbundna av gamla vattendomar som ensidigt gynnat kraftverksintressen har den fiske- och vattenvård som fvof hitintills bedrivit ofta begränsats till utsättning av fisk i put-and-take-vatten, medan bevarande av lokala fiskstammar, restaurering av lekplatser och återskapande av akvatiskt värdefulla vattenmiljöer efter vattenexploateringar har omintetgjorts.
Under rättssäkra villkor och med ekonomiskt stöd från den fond som kraftbolagen avser att sjösätta kan otidsenliga vattendomar nu äntligen komma att omförhandlas. De ur energisynpunkt onödiga vattenkraftverken kan ”pensioneras” med ersättning till ägarna för utrivning eller för miljöanpassning om kulturmiljövärdena är höga, samtidigt som utveckling av fiske och turism kan intensifieras i den landsända som alla politiker säger sig värna – landsbygden. När det nu ska skrivas bokslut över gångna tiders energimedhjälpare och nya energibärare ska fasas in, när vattendirektivet ska bli ”verkstad”, en ny vattenlag för 2000-talet annalkas och fiskevattenägarnas ägar- och förfoganderätt över vattnet är på väg att återupprättas hörs signaler om att de pensionsmässiga kraftanläggningarna och dammarna fortsatt ska få existera i många, många år. Oavsett om de är lönsamma eller inte.
Det finns en miljö- och fiskevattenägarskuld som samhället har att återgälda. I vattenmiljöer är skulden dubbel; dels har strömmande vatten drastiskt minskat och dels tillhör den miljötypen den mest artrika vi känner. Att kraftverk och dämmen hindrar fisk och andra djur från att vandra till lekplatser, göra födosök eller hitta trygga uppväxtplatser är bara en aspekt på utbyggda vattendrag. Bristen på strömmande vatten är en annan aspekt som ytterligare utarmar den biologiska mångfalden – något varken fiskvägar eller omlöp kan åtgärda. För fiskevattenägarna ligger skulden i de exploateringslagar som gjorde det möjligt att, i jakten på elektricitet, ta hela vattendrag i anspråk till en obetydlig, om ens någon ersättning till fiskevattenägarna. En kraftverksägare i vattendragets nedre del förstör exempelvis förutsättningarna till utkomster av samma vattenresurs för kanske flera hundra eller tusentals fiskevattenägare med ägarintressen i de övre liggande vattenförekomsterna. Rättvist?
Att det från särintressen höjs röster som vill bevara eller förlänga denna orättvisa är kanske inte förvånande, men att dessa röster också har politikernas öron oroar många av oss fiskevattenägare. Det är i den kontexten som parafrasen på Magnus & Brasses titulerade barnprogram ska förstås –att ett särintresse på knappt tusen kraftverksägare överordnas alla livsmiljöer i strömmande vatten och de vattenresurser som 300 000 fiskevattenägare av ”gammal hävd” blivit åsidosatta att utveckla.
Vad organiserade fiskevattenägare kan tillföra i arbetstillfällen på landsbygden genom att utveckla fisket och turism i strömmande vattendrag är väldokumenterat från flera håll i Sverige och i världen. Vad alternativet erbjuder med ett för samhället olönsamma, för den biologiska mångfalden hotande och för elutbudet onödiga vattenkraften är ett scenario som förskräcker.
Styrelsen
Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg
