I en debattartikel som publicerats i ett antal lokaltidningar skriver de två moderaterna Sten Bergheden och Lars Beckman/Ulf Berg [beroende på vilket län den publicerats i. Red: Anm.] en debattartikel till försvar för den småskaliga vattenkraften. Man anser att den är en tillgång för landsbygden och att man måste minska byråkratin, regelbördan och tillståndsprocesserna för dessa. Att här utbilda dessa två herrar i äganderättsfrågor känns nödvändigt. Här är Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs debattsvar.

Den småskaliga vattenkraften kan vara rolig som hobby och kan i bästa fall ge några kronor till den som äger den, men den alstrar sällan några arbetstillfällen och den förstör allt som oftast möjligheterna till utkomst och meningsfull fritid för den stora gruppen av landsbygdsbor som drar nytta av fisket. Om verksamheten dessutom saknar tillstånd, och därmed är olaglig, så är inte rätt väg att gå att göra det enklare att skaffa tillstånd för dessa kraftverk. Rätt väg att gå är att åtgärda det intrång som gjorts i Sveriges tusentals fiskevattenägares äganderätt.

De tillståndslösa kraftverken och dammarna som står runt om i vårt land lägger vatten, som annars skulle kunna producera bra och eftertraktansvärt fiske för fritidsfiskare, turismnäring och yrkesfiske, för fäfot. Att göra det enklare att få tillstånd för olagliga verksamheter som dessutom gör stora intrång på enskild rätt, känns inte som något man bör kämpa för, utan snarare bör man se till att dessa intrång på den enskilda fiskerätten återställs och att de som orsakat skadan ersätter och återställer till ursprungligt skick så långt som möjligt och i övrigt ersätter fiskerättsägarna ekonomiskt för skadan.

Det politiker och andra beslutsfattare måste inse är att fisket är viktigt för Sverige och svensk ekonomi på många olika sätt och därför måste tas på allvar och släppas in i finrummet. Fisket ger de som bor på landsbygden, där service och fritidsaktiviteter redan skärs ner, en meningsfull fritid. Fisket är ett mervärde som gör att det är värt att bo på landsbygden. Vidare är fisket viktigt för besöksnäringarna. Ett bra fiske kan ge boende på bygden möjlighet att sälja övernattningar, hyra ut båtar och guidningar samt ge det extra tillskott som krävs för att lanthandeln och macken ska kunna överleva. Detta är sådant som ni måste ta hänsyn till. Fritidsfisket omsätter omkring 6 miljarder per år och 1,6 miljoner svenskar bedriver årligen fiske. Bara under 2016 ökade antalet personer som var sysselsatta inom turismen med sju procent samtidigt som den totala sysselsättningen i Sverige ökade med 1,7 procent. Dessutom är turism den enda exportsektor som skapar direkta momsintäkter till statskassan. Till detta ska fogas det svenska yrkesfisket med omkring 1 000 företagare som exporterar fiskvaror till ett värde av ca 5 miljarder per år.

En stor del av dessa värden, från både yrkesfisket och fritidsfisket, baseras på fisk, t ex ål, lax, öring och sik, som behöver strömhabitat och oreglerade vatten för att kunna föröka sig. Och dessa strömvatten är det vi fiskevattenägare som tillhandahåller, men vi kan bara tillhandahålla dem så länge som staten inte tillåter enskilda (och allmänna) intressen att ödelägga våra vatten. Och det är med oro som vi från Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg ser på Moderaternas förslag till legalisering av olagliga intrång i äganderätten till fiske och vatten.

I övrigt finns det en uppsjö av ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella skäl som talar till fiskets fördel.

Förbundsstyrelsen genom

R. Hermansson
Ordförande Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg

Läs mer
Moderaternas debattartikel i:
Dalademokraten
Dalarnas Tidningar
Arbetarbladet

Lite i skymundan pågår ett av Sveriges mest omfattande miljöprojekt – någonsin. EU: s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) saknar jämförelse i omfattning och ambitionsnivå vad gäller arbetet att uppnå målet god ekologisk status i våra sjöar och vattendrag, tillika för grund- och kustvatten. En omständighet som för den breda allmänheten kanske mest är förknippad med stridigheter kring den småskaliga vattenkraften och dämmen. En konflikt med ursprung från den borgliga regeringens regleringsbrev 2012 som ålade länsstyrelserna att skärpa tillsynen av vattenverksamheter (i praktiken småskaliga anläggningar och dammar). Ett föreläggande från länsstyrelsen ålägger verksamhetsutövaren att söka tillstånd (eller lägga ner) verksamheten. Ett tillstånd prövas i domstol. Många små vattenkraftverksägare anser att domstolsprövning med åtföljande åtgärdsbehov är ekonomiskt orimliga och att processen ifrågasätter äganderätten. En uppfattning som också politiker och flera organisationer har hörsammat och lobbar nu för att kraftverksägarna, kanske 700 – 800 totalt i Sverige, ska slippa vad som för andra verksamhetsutövare är obligatoriska skyldigheter.

Två återkommande argument som denna intressegrupp framgångsrikt trummat in bland beslutfattarna är att verksamheten skapar sysselsättning, att den är viktigt för en levande landsbygd och att äganderätten åsidosätts när bruket av en hävdvunnen verksamhet plötsligt förklaras olaglig. Det första antagandet saknar bäring på småskalig vattenkraft. Tvärtom visar flertalet rapporter på motsatsen. Utifrån faktumet att svenska fritidsfiskare årligen spenderar mellan 7,5 – 14,9 miljarder kronor på sin hobby lämnas till läsaren att själv bedöma vad ett levande, strömmande vattendrag skulle kunna generera i form av ökad sysselsättning och ekonomi. På landsbygden. För landsbygden.

Som jämförelse är också de allra minsta vattenkraftverken en hobbyverksamhet. Jo, i de flesta fall är sysselsättningen att betrakta som en hobby, i några fall som bisyssla. Fakta visar att medelbruttoinkomsten för cirka 400 kraftverk med mindre effekt än 125 kW (den minsta effektklassen) är drygt 50 000 kronor/år. Brutto alltså. Att inkomster i den nivån inte förmår att skapa varaktig sysselsättning behöver knappast förklaras. Argumentet om äganderätten haltar också betänkligt, både vad gäller tankebanan att äganderätten är oavhängig allmänintresset (i strid med RF 2 kap 15 §) och synsättet att bestämmanderätten över ett strömmande vattendrag för evigt ska vara överordnad alla andra fastighetsägares rättigheter i samma vattendrag.

När opinionsbildare som förfäktar detta särintresse också säger sig företräda de areella näringarna och landsbygden bortser man helt sonika från cirka 300 000 (!) fiskevattenägare som äger och förvaltar (nästan) alla vatten och allt insjöfiske i Sverige, vanligen organiserade i någon av landets cirka 2 000 fiskevårdsområdesföreningar (fvof). Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg är en paraplyorganisation som organiserar flera av dessa fvof i Mellansverige. Våra medlemmar har med intresse följt diskussionen om vattendirektivet och vad ett genomförande på sikt skulle betyda för de lokala fvof. Med grund i vattendirektivet skulle en modern vattenlag kunna bli det utvecklingsverktyg som kan föra fiskeförvaltningen av sjöar och strömmande vatten till en ny nivå. En utveckling som fiskevattenägare i decennier har väntat på. Bakbundna av gamla vattendomar som ensidigt gynnat kraftverksintressen har den fiske- och vattenvård som fvof hitintills bedrivit ofta begränsats till utsättning av fisk i put-and-take-vatten, medan bevarande av lokala fiskstammar, restaurering av lekplatser och återskapande av akvatiskt värdefulla vattenmiljöer efter vattenexploateringar har omintetgjorts.

Under rättssäkra villkor och med ekonomiskt stöd från den fond som kraftbolagen avser att sjösätta kan otidsenliga vattendomar nu äntligen komma att omförhandlas. De ur energisynpunkt onödiga vattenkraftverken kan ”pensioneras” med ersättning till ägarna för utrivning eller för miljöanpassning om kulturmiljövärdena är höga, samtidigt som utveckling av fiske och turism kan intensifieras i den landsända som alla politiker säger sig värna – landsbygden. När det nu ska skrivas bokslut över gångna tiders energimedhjälpare och nya energibärare ska fasas in, när vattendirektivet ska bli ”verkstad”, en ny vattenlag för 2000-talet annalkas och fiskevattenägarnas ägar- och förfoganderätt över vattnet är på väg att återupprättas hörs signaler om att de pensionsmässiga kraftanläggningarna och dammarna fortsatt ska få existera i många, många år. Oavsett om de är lönsamma eller inte.

Det finns en miljö- och fiskevattenägarskuld som samhället har att återgälda. I vattenmiljöer är skulden dubbel; dels har strömmande vatten drastiskt minskat och dels tillhör den miljötypen den mest artrika vi känner. Att kraftverk och dämmen hindrar fisk och andra djur från att vandra till lekplatser, göra födosök eller hitta trygga uppväxtplatser är bara en aspekt på utbyggda vattendrag. Bristen på strömmande vatten är en annan aspekt som ytterligare utarmar den biologiska mångfalden – något varken fiskvägar eller omlöp kan åtgärda. För fiskevattenägarna ligger skulden i de exploateringslagar som gjorde det möjligt att, i jakten på elektricitet, ta hela vattendrag i anspråk till en obetydlig, om ens någon ersättning till fiskevattenägarna. En kraftverksägare i vattendragets nedre del förstör exempelvis förutsättningarna till utkomster av samma vattenresurs för kanske flera hundra eller tusentals fiskevattenägare med ägarintressen i de övre liggande vattenförekomsterna. Rättvist?

Att det från särintressen höjs röster som vill bevara eller förlänga denna orättvisa är kanske inte förvånande, men att dessa röster också har politikernas öron oroar många av oss fiskevattenägare. Det är i den kontexten som parafrasen på Magnus & Brasses titulerade barnprogram ska förstås –att ett särintresse på knappt tusen kraftverksägare överordnas alla livsmiljöer i strömmande vatten och de vattenresurser som 300 000 fiskevattenägare av ”gammal hävd” blivit åsidosatta att utveckla.

Vad organiserade fiskevattenägare kan tillföra i arbetstillfällen på landsbygden genom att utveckla fisket och turism i strömmande vattendrag är väldokumenterat från flera håll i Sverige och i världen. Vad alternativet erbjuder med ett för samhället olönsamma, för den biologiska mångfalden hotande och för elutbudet onödiga vattenkraften är ett scenario som förskräcker.

Styrelsen

Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg

Biologen och debattören Christer Olburs skriver idag en debattartikel om skarven på fiskevattenagarna.se. Olburs som gjort sig känd som en stridbar debattör i skarvfrågan får här utrymme att argumentera för en strikt hållning mot skarven och varför den bör betraktas som invasiv art.

Debattera gärna frågan på vår facebooksida: facebook.com/Fiskevattenagarna

Artikeln uppdaterad: Artikeln finns även som pdf på engelska, franska och tyska. Se i längst ner.

Ingen med minsta naturintresse och fungerande syn, lukt eller hörsel kan ha undgått att notera ett alltmer påtagligt inslag vid Europas kuster, sjöar och vattendrag. Från Cabo de São Vicente i sydväst och Lesbos i sydost till Bottniska viken i norr är numera den kinesiska skarven (syn. mellanskarven) Phalacrocorax carbo sinensis (sinensis) en allt vanligare syn och i många områden den helt dominerande sjöfågeln. Från något tusental individer 1979 har antalet ökat till flera miljoner idag 2017. Enligt fågelskyddsorganisationer och myndigheter är det en stor framgång för det europeiska fågelskyddet och EUs Fågeldirektiv (79/409/EEG) att sinensis ”återkommit efter lång tid av förföljelse”.  I likhet med många andra som inte kunnat undgå att märka sinensis förödande inverkan på den lokala fiskfaunan eller de döda träden på de illaluktande häckningsöarna och ”skarvsätena ”var jag förbryllad över ”återkomsten” då det helt saknades uppgifter om tidigare häckningar. I min hemtrakt Stockholms skärgård skedde den första dokumenterade häckningen 1994, idag finns ca 20 kolonier med uppskattningsvis 50 000 individer. Men först i augusti 2002 slog det mig att ”de har aldrig varit här förut!” Det blev inledningen till mina försök att reda ut den härva av motsägelsefulla uppgifter och påståenden som dominerat i den mycket förvirrade och ofta hetsiga skarvdebatt som pågått runt om i Europa i nära 400 år.

År 2008 skrev jag en essä ”Den kinesiska skarven Phalacrocorax carbo sinensis Blumenbach 1798, en främmande fågel ” som redovisade uppgifter jag funnit samt ett synopsis till ett historisk narrativ och några förslag till åtgärder. Förhoppning en var att stimulera fler att klarlägga sinensis europeiska historia. Essän möttes först av en öronbedövande tystnad och därefter av en lång rad kritiska artiklar i fågeltidskrifter och dagstidningar skrivna av upprörda fågelskyddsaktivister. Som exempel kan nämnas Engström/Wirdheim Vår Fågelvärld 2009, Kinzelbach  Der Falke Sonderheft 2010  , Bieke Die Vogelwelt  2012, Bieke, Herrmann, Kinzelbach & de Rijk Die Vogelwelt 2013, Bieke Ornis Fennica 2014, Blomqvist Österbottens Tidning 2016 samt Philström/Fritzén OA-Natur 2017 . Listan kan, och kommer, säkerligen göras längre. Antingen omnämns jag direkt vid namn eller endast indirekt genom mina slutsatser; ”dass der Kormoran eine aus China eingeschleppte invasive Art und als solche bekämpfen sei.”(Beike m.fl .2013) vilket, förutom skadorna på fiskfaunan, är den europeiska skarvdebattens kärnfråga. Efter att noga läst artiklarna och kontrollerat referenserna har jag på olika sätt kommenterat dem. Min uppfattning att sinensis är en främmande fågel i Europa står fast. Inte heller mina fördjupade studier har funnit ett enda vetenskapligt belägg för någon förmedeltida häckning av sinensis i Europa. Det kan dock vara på sin plats att åter kommentera några av påståenden i artiklarna. Gemensamt är oförmågan att konsekvent hålla isär sinensis och den ursprungliga, naturligt förekommande, europeiska storskarven Phalacrocorax carbo carbo (carbo). Bl.a. hävdas att fynd av ”skarvben”(subfossil betecknade P.carbo min anm.) samt äldre uppgifter om ”kolonier av trädhäckande fåglar” i Europa ”längre än 10 mil” från nuvarande kustlinje måste vara sinensis då storskarven (carbo) är en ”marin fågel som häckar på klippor vid havet”. Detta är ovetenskapligt nonsens. Carbo är inte ”marin” och häckar helst i träd och behöver, precis som sinensis, framförallt fiskrika vatten oberoende av salthalt. Carbo var efter den senaste istiden utbredd över stora delar av Europa men häckar nu huvudsakligen på otillgängliga kustavsnitt i Frankrike, Brittiska öarna, Norge och Island. Ett av skälen är att ungarna sedan stenåldern varit ett viktigt inslag i kosthållet och därför ett av de vanligaste fågelfynden vid arkeologiska utgrävningar.

Oberoende av från vilket hörn av Europa man än försöker följa sinensis historiska utbredning bakåt i tiden tar spåren slut i det medeltida Holland och sammanfaller i tid och rum med inledningen på ”the golden age” och den snabbt växande världshandeln med bl.a. exotiska växter och djur. När de första sinensis-kolonierna i början på 1600talet etablerade sig i frihet i några vatten nära Rotterdam konstaterade lokala fiskare snabbt att fisket påverkades negativt och vidtog bekämpningsåtgärder, redan då under protester från den tidens fågelskyddaktivister. Under 16- och större delen av 1700talet finns endast uppgifter om några få fritt levande kolonier i Holland med närområde. Den första stora expansionsvågen skedde under början av 1800talet och nådde via Tyskland och Danmark ända till Skåne och Blekinge i södra Sverige. Kolonierna bekämpades då så kraftfullt att utbredningen i Västeuropa under 1900talet åter blev begränsad till Holland samt några få platser i bl.a. Tyskland och Polen och sinensis var fram till början av 1970-talet både ”hotad och förföljd”. Flera av det tidiga 1800talets ledande ornitologer blev mycket förbryllade över det plötsliga uppträdandet av en avsevärt mindre skarvform än den sedan länge välkända europeiska storskarven (carbo). För J.A. och J.F. Naumann 1842 var det ”en gåta” och C.L. Brehm 1824 lyckades inte heller helt klarlägga taxonomin men beskrev den som närstående carbo och gav den epitetet subcormoranus. Motsvarande gjorde även S. Nilsson 1835 som gav den epitetet medius. Nästan ett sekel senare gjorde andra framstående ornitologer som E.Lönnberg 1915  och E.Hartert 1916 utförliga taxonomiska analyser av skillnaderna mellan carbo och sinensis (syn.subcormoranus/medius) och konstaterade att de är avsevärda men nöjde sig i tidens anda med att beteckna sinensis som en underart av storskarv P.carbo. Sinensis taxonomi och nomenklatur är fortfarande i stort behov av en grundlig revision och carbo och sinensis med stor sannolikhet kan, som S. Nilsson skriver 1858,”befinnas utgöra tvenne arter”, en uppfattning som delas av många bl.a. Alström 1985 och Kinzelbach 2010. Epitetet sinensis förefaller dock väl valt då den första vetenskapliga beskrivningen enligt Mlikovsky 2011 kan härledas till auktorn Staunton 1796 och typlokalen för ”Pelecanus sinensis to Lake Weishan, Shandong Province, China (c.35°00’N, 116°50’E) November 1793”. Det vetenskapliga namnet och typlokalen är givetvis inget belägg sinensis är införd från Kina men trivialnamnet bör därför åter vara kinesisk skarv.  

De första uppgifterna om sinensis i Europa sammanfaller även i tid och rum med det snabbt uppblomstrande, och lika snabbt falnande, intresset för fiske med tränade ”skarvar” vid de engelska och franska hoven i början av 1600talet. Holländarna var sedan länge Europas mest framstående falkenerare och levererade tränade jaktfåglar av olika arter för enorma belopp till aristokratin. Det kinesiska fisket med skarv var sedan länge väl känt av det lärda Europa. Redan den europeiska ornitologins fader, ”der Universalgehlerter”, schweizaren Conrad Gesner skriver i Historia Animalium Aves 1555 om fransiskanermunken Odoric av Pordenone som vid sin resa i Kina på 1300-talet med egna ögon såg fiske med dresserade skarvar. Boken var under flera hundra år ett ornitologiskt standarverk och citerades och kopierades av många. Även Linné beskriver metoden i ”De usu avium ”1765 och så gjorde många andra och utgör ett av många spännande kapitel i sinensis historiska narrativ.

Att fågelskyddsaktivister förblindade av fågelkärlek under alla tider fanatiskt försvarat sinensis mot fiskare och andra drabbade är illa, men inte förvånande. Värre är att BirdLife Europe och dess organisationer, med många kompetenta ornitologer i leden, aktivt medverkat till att sinensis skyddas utan att närmare reflektera över dess europeiska historia. Det värsta är dock hur illa skött frågan är av EU-kommissionen och de nationella naturvårdsmyndigheterna som är de ytterst ansvariga för skadorna sinensis orsakar. Primärt på den biologiska mångfalden och fiskfaunan och sekundärt på fiske och friluftsliv till ackumulerade kostnader av åtskilliga miljarder Euro. Skadorna är nu så omfattande och uppenbara att t.o.m. den fiskeribiologiska forskningen i allt större utsträckning kan kvantifiera den, bl.a. Jepsen m.fl. 2014 och Ovegård 2017.

Det är helt korrekt att sinensis vid tidpunkten för Fågeldirektivets införande 1979 var hotad, hela beståndet i Västeuropa utgjordes då av något tusental fåglar i några få kolonier. Att taxonet ”5. Phalacrocorax carbo sinensis Skarv (kontinental race)”(danska min anm.) fördes upp på Bilaga I ”över vilda fåglar som förekommer naturligt inom medlemsstaternas europeiska territorium” i behov av särskilda skyddsåtgärder, kan därför tyckas vara ett rimligt beslut. Felet var bara att inte ett enda vetenskapliga belägg redovisas som styrker Kommissionens påstående om en naturlig förekomst. På grund av fågeldirektivets skydd och EUs utvidgning ökade antalet sinensis på mindre än 20 år till flera hundra tusen vilket tvingade fram att “The European Commission has decided to remove the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) from Annex I of the Directive on the Protection of Wild Birds.”( IP/97/718). Ett beslut av marginell betydelse då skyddet av sinensis, trots möjligheter till s.k. derogations, förblev så starkt att meningsfyllda bekämpningsåtgärder inom regelverket inte var möjliga. I dokumentet övergår Kommissionen från att använda taxonets korrekta namn P.c.sinensis till ett mer allmänt ”the Great Cormorant” eller bara ”the Cormorant”.  Ett uttryck för en medveten desinformation i syfte att fortsatt förneka det faktum att det är sinensis, och inte carbo, som p.g.a. av de egna misstaget och följande inkompetenta agerande utvecklats från enbart främmande 1979 till invasiv 1997, för att år 2017 vara av unionsbetydelse. De miljontals sinensis som idag finns i Europa ökar i oförminskad takt och sprider sig till nya lämpliga biotoper inom EU samt till grannländerna. Allt fler kolonier etableras i Schweiz, Norge och länderna österut och varje höst invaderas Nordafrika, från Marocko till Egypten, samt Israel av horder med övervintrande sinensis.

Istället för en vetenskaplig analys av bakgrunden till de allt större skador det ständigt växande antalet sinensis orsakar den europeiska naturen finansierar Kommissionen desinformationsprojekt med syfte att göra en naturvetenskaplig fråga till ”en konflikt mellan skarvar och fiskare/fiske”. REDCAFE 2003 och INTERCAFE 2004/8-12 samt det senaste ”the CORMAN project” (Sustainable Management of Cormorant Populations)2011- på DG Environments hemsida är alla exempel på Kommissionens förnekelse av frågans allvar och brist på omdöme. Projekten har med osviklig precison lyckats undvika sinensis kärnfrågor och ständigt avfärdat berättigad oro. Påstår att de inte går att påvisa några större skador och antalet kommer minska, vilket en okritisk mediekår rapporterat ända sedan 1979.

Men nu är det tack och lov så att detta miljöpolitiska haveri inte behöver fortsätta och förvärras. Sent omsider har även Kommission vaknat inför de skador främmande arter förorsakar den europeiska naturen och åtminstone formellt skapat förutsättningarna för kraftfulla åtgärder. EU-förordningen 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (IAS) ger en juridisk grund för att förebygga, minimera och mildra de negativa effekterna av IAS samt gemensamt bekämpa vissa arter som bedöms kunna orsaka stora skador på biologisk mångfald i den Europeiska unionen. På den lista över IAS av unionsbetydelse som Kommissionen presenterade 2016 finns redan tre fåglar, den indiska huskråkan Corvus splendens, den amerikanska kopparanden Oxyura jamaicensis samt den afrikanska heliga ibisen Threskiornis  aethiopicus. Det åligger medlemstaternas naturvårdsmyndigheter att komma med förslag på ytterligare arter och enligt uppgift kan nilgåsen Alopochen aegyptiaca komma att föras upp på listan under 2017. Det är därför en självklarhet att också P.c.sinensis omedelbart får en oberoende, transparent vetenskaplig prövning enligt samma kriterier av Scientific Forum on Invasive Alien Species (E03276), då sinensis skador på Europas natur redan är avsevärt mycket större än de fyra ovan nämnda fåglarna sammanlagt. Att Kommissionen tar initiativ till en sådan prövning förefaller inte troligt. Men det är givetvis fritt fram för alla medborgare att kräva att frågan prövas av den ansvariga myndigheten i respektive nation, i Sverige Naturvårdsverket. Sverige har ett särskilt ansvar med det största antalet häckande sinensis i hela Europa, och troligen hela världen.

Att den kinesiska skarven Phalacrocorax carbo sinensis har en gigantisk negativ påverkan på Europas biologiska mångfald och ekonomi samt med råge uppfyller kriterierna för att omedelbart skall föras upp på listan över IAS av unionsbetydelse står utom allt tvivel.

Och det är bråttom. Skadorna på Europas natur och kostnaderna för de drabbade näringarna fortsätter att öka med oförminskad takt för varje dag som går. Kostnaderna för Kommissionens försumlighet skall förr eller senare betalas, och räkningarna kommer givetvis som vanligt hamna hos unionens medborgare

Stavsudda den 31 mars 2017

Christer Olburs

Artikeln på andra språk:
The EU and the Chinese Cormorant P.c.sinensis; from specially protected to an invasive alien species of Union concern C.Olburs

Die EU und der chinesische Kormoran P. c. sinensis, von schützenswert bis zu gebietsfremden invasiven Art von unionsweiter Bedeutung C.Olburs

L’UE et le grand cormoran chinois, P.c. sinensis, d’une espèce qui mérite d’être protégée à une espèce étrangère envahissante d’importance pour l’union C.Olburs

År 2013 meddelade Lycksele tingsrätt dom i ett uppmärksammat tjuvfiskefall, det s.k. Umgranselefallet. Domen innebar i korthet att en person dömdes för fiskebrott till dagsböter efter att ha tagit upp 14 regnbågar istället för tillåtna 10. Domen överklagades till Hovrätten för övre Norrland som inte beviljade prövningstillstånd. Avslaget överklagades aldrig till Högsta Domstolen varför domen vann laga kraft.

Vi menar att domen är felaktig och den fiskande skulle istället ha ålagts att betala kontrollavgift enligt lagen om fiskevårdsområden. Nu hade det väl inte gjort så mycket om domen fått sjunka in i glömskan, böter eller kontrollavgift kan tyckas vara en smaksak, om det inte varit för att Sveriges fiskevattenägareförbund tar upp domen som prejudicerande i sitt nya informationsmaterial ”Att införa kontrollavgift Så går det till!”. På flera ställen i materialet tas den upp som vägledande för gränsdragningen mellan brott mot fiskelagen och möjligheten att ta ut kontrollavgift. Att Havs- och vattenmyndigheten står bakom materialet ger dessutom felaktigheterna statlig tyngd.

I Umgranselefallet hade den fiskande köpt ett dagkort som medgav fiske inom fiskevårdsområdet (FVOF). De begränsningar som fanns på detta kort var att man inte fick fånga fler än 10 regnbågar, men personen i fråga fångade 14 stycken. Fisketillsynsmannen valde att polisanmäla överträdelsen istället för att ta upp kontrollavgift eftersom han menade att fiskekortet ej längre gällde eftersom det redan fångats tio fiskar. Överträdelsen blev därför istället lagbrottet olovligt fiske enligt Fiskelagen.

Den felaktighet som begåtts är att man från åklagare och tingsrätt aldrig verkar att ha tittat i lagen om fiskevårdområden. Om man gjort det skulle man ha sett att maxantalet fisk som får fångas är en bestämmelse som föreningen beslutar om och det finns ingen lagstiftning som reglerar detta.

För det andra kan knappast fiskekortet upphöra att gälla bara för att den fiskande tagit tio regnbågar. Det enda som upphört att gälla var dennes rätt att ta fler regnbågar. Den fiskande kunde med gott samvete ha fortsatt att fiska annan fisk som inte begränsades av FVOF:s fångstrestriktioner och t.o.m. bedrivit catch and release-fiske på de fiskar som omfattades av fångstbegränsningen (förutsatt att denna typ av fiske var tillåtet i sig).

Mot bakgrund av detta så menar vi att den fiskande hade ett giltigt fiskekort, men att denne brutit mot de regler föreningen satt upp och därmed skulle påförts kontrollavgift från föreningen och inte dagsböter av domstol.

Konsekvenserna av att se Umgranseledomen som prejudicerande är att så fort någon bryter mot en FVOF:s regler vad gäller antal fiskar som tas upp så kan man betrakta fiskekortet som ogiltigt. Påståendet framstår vid närmare eftertanke som orimligt och som exempel på orimligheten kan man ta ett årskort där man har fångstbegränsningar. Är det ogiltigt varje dag man tagit sin fångstranson? Kan det också dras in? Uppenbarligen är dessa konsekvenser inte i linje med vad lagstiftaren tänkte när man införde möjlighet för FVOF att utkräva kontrollavgifter.

För att få bort det här olyckliga prejudikatet borde en resningsansökan göras till Högsta domstolen. Om den dömde fiskaren inte vill göra detta borde åklagaren själv göra det men det är väl att hoppas på för mycket. Istället lär vi få vänta till ett nytt fall dyker upp och där saken kan ställas till rätta. Domen bör i alla fall inte betraktas som ett prejudikat och gränsdragningen mellan kontrollavgift och brott mot fiskelagen bör tills vidare skrivas om i Sveriges fiskevattenägareförbunds informationsmaterial.

Dan Westerberg
Författare till bl a ”Fastighetsjuridik för skogs- och markägare”.
F d Rådman vid Falu Tingsrätt

Ronnie Hermansson
Länsfiskekonsulent