Förbundet har yttrat sig över regeringens promemoria ”Vattenmiljö och vattenkraft”, vilken är tänkt att ligga till grund för en förändrad lagstiftning för vattenverksamheter och då inte minst vid miljöanpassning av vattenkraften. I förbundets yttrande framförs flera punkter som bör oroa fiskevattenägarna och deras föreningar. Inte minst är känslan att man helt har glömt bort äganderättsintresset till fiske och vatten.

Några av de saker som förbundet vände sig emot är:

• Regeringen vill låta verksamheter som drivs med stöd av äldre rättigheter såsom privilegiebrev bli betraktade som lagligt tillkomna. Detta trots att verksamheten kan vara helt annan än den var tänk att vara från början.
• Regeringen vill avskaffa båtnadskravet som gör att exploateringsintressena måste vägas mot exempelvis fiskeintresset. Med det liggande förslaget behöver inte hänsyn tas till fisket på det sätt som görs idag.
• Regeringen vill låta verksamhetsutövarna slippa betala rättegångskostnaderna för andra sakägare, t.ex. fiskerättsägarna och fiskevårdsområdesföreningarna. Detta skulle försvåra för många fiskevårdsområdesföreningar och fiskerättsägare att försvara sin rätt och sitt ägande.

Yttrandet kan läsas här.

I en debattartikel som publicerats i ett antal lokaltidningar skriver de två moderaterna Sten Bergheden och Lars Beckman/Ulf Berg [beroende på vilket län den publicerats i. Red: Anm.] en debattartikel till försvar för den småskaliga vattenkraften. Man anser att den är en tillgång för landsbygden och att man måste minska byråkratin, regelbördan och tillståndsprocesserna för dessa. Att här utbilda dessa två herrar i äganderättsfrågor känns nödvändigt. Här är Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs debattsvar.

Den småskaliga vattenkraften kan vara rolig som hobby och kan i bästa fall ge några kronor till den som äger den, men den alstrar sällan några arbetstillfällen och den förstör allt som oftast möjligheterna till utkomst och meningsfull fritid för den stora gruppen av landsbygdsbor som drar nytta av fisket. Om verksamheten dessutom saknar tillstånd, och därmed är olaglig, så är inte rätt väg att gå att göra det enklare att skaffa tillstånd för dessa kraftverk. Rätt väg att gå är att åtgärda det intrång som gjorts i Sveriges tusentals fiskevattenägares äganderätt.

De tillståndslösa kraftverken och dammarna som står runt om i vårt land lägger vatten, som annars skulle kunna producera bra och eftertraktansvärt fiske för fritidsfiskare, turismnäring och yrkesfiske, för fäfot. Att göra det enklare att få tillstånd för olagliga verksamheter som dessutom gör stora intrång på enskild rätt, känns inte som något man bör kämpa för, utan snarare bör man se till att dessa intrång på den enskilda fiskerätten återställs och att de som orsakat skadan ersätter och återställer till ursprungligt skick så långt som möjligt och i övrigt ersätter fiskerättsägarna ekonomiskt för skadan.

Det politiker och andra beslutsfattare måste inse är att fisket är viktigt för Sverige och svensk ekonomi på många olika sätt och därför måste tas på allvar och släppas in i finrummet. Fisket ger de som bor på landsbygden, där service och fritidsaktiviteter redan skärs ner, en meningsfull fritid. Fisket är ett mervärde som gör att det är värt att bo på landsbygden. Vidare är fisket viktigt för besöksnäringarna. Ett bra fiske kan ge boende på bygden möjlighet att sälja övernattningar, hyra ut båtar och guidningar samt ge det extra tillskott som krävs för att lanthandeln och macken ska kunna överleva. Detta är sådant som ni måste ta hänsyn till. Fritidsfisket omsätter omkring 6 miljarder per år och 1,6 miljoner svenskar bedriver årligen fiske. Bara under 2016 ökade antalet personer som var sysselsatta inom turismen med sju procent samtidigt som den totala sysselsättningen i Sverige ökade med 1,7 procent. Dessutom är turism den enda exportsektor som skapar direkta momsintäkter till statskassan. Till detta ska fogas det svenska yrkesfisket med omkring 1 000 företagare som exporterar fiskvaror till ett värde av ca 5 miljarder per år.

En stor del av dessa värden, från både yrkesfisket och fritidsfisket, baseras på fisk, t ex ål, lax, öring och sik, som behöver strömhabitat och oreglerade vatten för att kunna föröka sig. Och dessa strömvatten är det vi fiskevattenägare som tillhandahåller, men vi kan bara tillhandahålla dem så länge som staten inte tillåter enskilda (och allmänna) intressen att ödelägga våra vatten. Och det är med oro som vi från Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg ser på Moderaternas förslag till legalisering av olagliga intrång i äganderätten till fiske och vatten.

I övrigt finns det en uppsjö av ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella skäl som talar till fiskets fördel.

Förbundsstyrelsen genom

R. Hermansson
Ordförande Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg

Läs mer
Moderaternas debattartikel i:
Dalademokraten
Dalarnas Tidningar
Arbetarbladet

Lite i skymundan pågår ett av Sveriges mest omfattande miljöprojekt – någonsin. EU: s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) saknar jämförelse i omfattning och ambitionsnivå vad gäller arbetet att uppnå målet god ekologisk status i våra sjöar och vattendrag, tillika för grund- och kustvatten. En omständighet som för den breda allmänheten kanske mest är förknippad med stridigheter kring den småskaliga vattenkraften och dämmen. En konflikt med ursprung från den borgliga regeringens regleringsbrev 2012 som ålade länsstyrelserna att skärpa tillsynen av vattenverksamheter (i praktiken småskaliga anläggningar och dammar). Ett föreläggande från länsstyrelsen ålägger verksamhetsutövaren att söka tillstånd (eller lägga ner) verksamheten. Ett tillstånd prövas i domstol. Många små vattenkraftverksägare anser att domstolsprövning med åtföljande åtgärdsbehov är ekonomiskt orimliga och att processen ifrågasätter äganderätten. En uppfattning som också politiker och flera organisationer har hörsammat och lobbar nu för att kraftverksägarna, kanske 700 – 800 totalt i Sverige, ska slippa vad som för andra verksamhetsutövare är obligatoriska skyldigheter.

Två återkommande argument som denna intressegrupp framgångsrikt trummat in bland beslutfattarna är att verksamheten skapar sysselsättning, att den är viktigt för en levande landsbygd och att äganderätten åsidosätts när bruket av en hävdvunnen verksamhet plötsligt förklaras olaglig. Det första antagandet saknar bäring på småskalig vattenkraft. Tvärtom visar flertalet rapporter på motsatsen. Utifrån faktumet att svenska fritidsfiskare årligen spenderar mellan 7,5 – 14,9 miljarder kronor på sin hobby lämnas till läsaren att själv bedöma vad ett levande, strömmande vattendrag skulle kunna generera i form av ökad sysselsättning och ekonomi. På landsbygden. För landsbygden.

Som jämförelse är också de allra minsta vattenkraftverken en hobbyverksamhet. Jo, i de flesta fall är sysselsättningen att betrakta som en hobby, i några fall som bisyssla. Fakta visar att medelbruttoinkomsten för cirka 400 kraftverk med mindre effekt än 125 kW (den minsta effektklassen) är drygt 50 000 kronor/år. Brutto alltså. Att inkomster i den nivån inte förmår att skapa varaktig sysselsättning behöver knappast förklaras. Argumentet om äganderätten haltar också betänkligt, både vad gäller tankebanan att äganderätten är oavhängig allmänintresset (i strid med RF 2 kap 15 §) och synsättet att bestämmanderätten över ett strömmande vattendrag för evigt ska vara överordnad alla andra fastighetsägares rättigheter i samma vattendrag.

När opinionsbildare som förfäktar detta särintresse också säger sig företräda de areella näringarna och landsbygden bortser man helt sonika från cirka 300 000 (!) fiskevattenägare som äger och förvaltar (nästan) alla vatten och allt insjöfiske i Sverige, vanligen organiserade i någon av landets cirka 2 000 fiskevårdsområdesföreningar (fvof). Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg är en paraplyorganisation som organiserar flera av dessa fvof i Mellansverige. Våra medlemmar har med intresse följt diskussionen om vattendirektivet och vad ett genomförande på sikt skulle betyda för de lokala fvof. Med grund i vattendirektivet skulle en modern vattenlag kunna bli det utvecklingsverktyg som kan föra fiskeförvaltningen av sjöar och strömmande vatten till en ny nivå. En utveckling som fiskevattenägare i decennier har väntat på. Bakbundna av gamla vattendomar som ensidigt gynnat kraftverksintressen har den fiske- och vattenvård som fvof hitintills bedrivit ofta begränsats till utsättning av fisk i put-and-take-vatten, medan bevarande av lokala fiskstammar, restaurering av lekplatser och återskapande av akvatiskt värdefulla vattenmiljöer efter vattenexploateringar har omintetgjorts.

Under rättssäkra villkor och med ekonomiskt stöd från den fond som kraftbolagen avser att sjösätta kan otidsenliga vattendomar nu äntligen komma att omförhandlas. De ur energisynpunkt onödiga vattenkraftverken kan ”pensioneras” med ersättning till ägarna för utrivning eller för miljöanpassning om kulturmiljövärdena är höga, samtidigt som utveckling av fiske och turism kan intensifieras i den landsända som alla politiker säger sig värna – landsbygden. När det nu ska skrivas bokslut över gångna tiders energimedhjälpare och nya energibärare ska fasas in, när vattendirektivet ska bli ”verkstad”, en ny vattenlag för 2000-talet annalkas och fiskevattenägarnas ägar- och förfoganderätt över vattnet är på väg att återupprättas hörs signaler om att de pensionsmässiga kraftanläggningarna och dammarna fortsatt ska få existera i många, många år. Oavsett om de är lönsamma eller inte.

Det finns en miljö- och fiskevattenägarskuld som samhället har att återgälda. I vattenmiljöer är skulden dubbel; dels har strömmande vatten drastiskt minskat och dels tillhör den miljötypen den mest artrika vi känner. Att kraftverk och dämmen hindrar fisk och andra djur från att vandra till lekplatser, göra födosök eller hitta trygga uppväxtplatser är bara en aspekt på utbyggda vattendrag. Bristen på strömmande vatten är en annan aspekt som ytterligare utarmar den biologiska mångfalden – något varken fiskvägar eller omlöp kan åtgärda. För fiskevattenägarna ligger skulden i de exploateringslagar som gjorde det möjligt att, i jakten på elektricitet, ta hela vattendrag i anspråk till en obetydlig, om ens någon ersättning till fiskevattenägarna. En kraftverksägare i vattendragets nedre del förstör exempelvis förutsättningarna till utkomster av samma vattenresurs för kanske flera hundra eller tusentals fiskevattenägare med ägarintressen i de övre liggande vattenförekomsterna. Rättvist?

Att det från särintressen höjs röster som vill bevara eller förlänga denna orättvisa är kanske inte förvånande, men att dessa röster också har politikernas öron oroar många av oss fiskevattenägare. Det är i den kontexten som parafrasen på Magnus & Brasses titulerade barnprogram ska förstås –att ett särintresse på knappt tusen kraftverksägare överordnas alla livsmiljöer i strömmande vatten och de vattenresurser som 300 000 fiskevattenägare av ”gammal hävd” blivit åsidosatta att utveckla.

Vad organiserade fiskevattenägare kan tillföra i arbetstillfällen på landsbygden genom att utveckla fisket och turism i strömmande vattendrag är väldokumenterat från flera håll i Sverige och i världen. Vad alternativet erbjuder med ett för samhället olönsamma, för den biologiska mångfalden hotande och för elutbudet onödiga vattenkraften är ett scenario som förskräcker.

Styrelsen

Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg

Sedan 2012 har ett antal ägare till småskaliga vattenkraftverk förelagts att söka miljöbalkstillstånd för verksamheten. Anledningen är att nyutvecklad praxis i mark- och miljödomstolen visar att de gamla civilrättsliga rättigheter de anger som tillstånd, inte längre gäller.

Rapporten visar att det uteslutande handlar om de allra minsta kraftverken som inte har tillstånd och därför måste söka ett modernt tillstånd. Problemet är att de vare sig har råd med den juridiska processen eller de skyddsåtgärder för miljön som krävs, t.ex. fiskvägar.

– Med en bruttoinkomst på drygt 50 000 kronor per år har de helt enkelt inte råd med något av detta, samtidigt som EU-lagstiftning och våra egna miljölagar kräver åtgärder som kostar en hel del, säger Christer Borg, ordförande i Älvräddarnas Samorganisation.

Både EU-lagstiftningen och den svenska miljölagstiftningen är baserad på principen att den som exploaterar miljö är densamma som betalar för alla åtgärder för att mildra effekterna av exploateringen. Men Älvräddarna menar sig ha en lösning för dessa kraftverk som närmast är att betrakta som hobbyverksamheter.

– Vi behöver en fond som ägarna frivilligt kan söka bidrag från till avveckling av kraftverken och utrivning av dammarna. På så sätt når vi de krav som ställs på oss av EU, samtidigt som ägarna till kraftverken går helt skadeslösa ur situationen, menar Christer Borg.

Älvräddarna menar att elproduktionen i dessa minsta kraftverk är så liten att även om 90 procent skulle välja fondmedel för avveckling, är effekten på elsystemet i princip försumbar, samtidigt som statsstödsregler och konkurrenslagstiftning inte medger att staten betalar för något annat än just utrivning.

Läs rapporten
Kultur och energi – De minsta kraftverkens betydelse

Den nionde december 2015 anordnade Havs- och vattenmyndigheten (HaV) det fjärde dialogmötet om hur EU: s mål om förnybar energi (här vattenkraft) och EU: s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) om god ekologisk status (GES) bör genomföras. Regeringen gav HaV redan 2012 i uppdrag att samla berörda intressenter till dialog med syfte att öka samsynen kring de mål som nämndes inledningsvis. Enligt Hav har uppdragit inneburit att kommunikation och kunskapsutbyte mellan olika myndigheter har underlättats och att dialogen har nyanserat vattenkraftens positiva roll för miljön

För undertecknad var detta mitt första dialogmöte. Mötesrubriken för årets agenda var åtgärdsprioritering och samverkan. Ett antal nya dokument om prioritering, vägledning, beräkningar etc om vilka bör- och skallkrav som avvägningen mellan vattenkraft och miljö bygger på fungerade som diskussionsunderlag. Men det var ett annat dokument: Strategi för åtgärder i vattenkraften HaV 2014:14 (Strategin), som istället blev utgångspunkt för flera diskussioner.

Detta dokument tog Energimyndigheten och HaV fram på eget bevåg i ett försök att hitta en prioriteringsmodell till stöd för avvägningen mellan energimålet och miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Huvudbudskapet i Strategin är att planeringsmålet för miljöåtgärder årligen får ”kosta” högst 1,5 TWh eller 2,3 % av energiomvandling från vattenkraften. Strategin har sedan publiceringen omtalats med epitetet ”nationell” och kommuniceras i sammanhang där dokumentet oriktigt likställts med rättsstatus. Kritiken mot Strategin, som den framfördes på mötet, bottnar i att total energimängd (1,5 TWh) snarare än vattendirektiv, nationella lagar och naturvärden avgör storleken på energitappet och tänkbara miljöåtgärder. Att nödvändiga prioriteringar väntar mellan vattenkraft och miljö är alla intressenter väl medvetna om – och beredda till – men där energiförluster, miljöåtgärder och prioriterade avrinningsområden är exempel på frågor som behöver fortsatt samverkan/utredningar.

Oavsett hur Strategin landar och vad dialogmötena kan förväntas komma fram till väntar ett gigantiskt miljö-/restaureringsarbete i många av landets vattenförekomster. Vattendirektivet driver på processen och åtgärdsbeslut kan möjligen sinkas men inte stoppas. Inom 20 år (den tidsram som vattendirektiv, vattenmyndigheter och Strategin utgår ifrån) ska 1 500 kraftverk förses med nya villkor (huruvida det förfarandet sker genom ny- eller omprövningar kommer en ny vattenlag att fastställa). Detta kan jämföras med att myndigheterna under de senast 20 åren omprövat 75 kraftverk – en process som nu alltså ska genomföras … per år … i 20 år. Därtill ska dammar, överledningar, kanaler etc i förbindelse med kraftverk eller fristående dito prövas. Detta är ett svenskt (och europeiskt) miljöprojekt som till omfattning torde sakna motstycke i miljöhistorien.

Inför denna enorma utmaning märktes en tydlig frustation över att många utredningar, myndighetsbeslut, lagar och prioriteringar fortfarande saknas för att i full skala starta ”verkstad”. Farhågor framfördes att viktiga men ännu ogenomförda utredningar riskerar att ”lägga en våt filt” över många åtgärdsprogram och därmed förhala ett redan pressat schema.

Är vi på rätt väg? Var en av frågorna i diskussionsunderlaget på mötet och … Ja, det var deltagarnas bestämda uppfattning. Sen återstår, som jag varit inne på tidigare, genomförandet av prioriteringar och inte minst framtagandet av modeller och metoder som vaskar fram adekvata beslutsunderlag. Avslutningsvis är initiativet lovvärt (en uppföljning är utlovad till nästa år) av flera anledningar. Den främsta är, som mötestiteln påkallar, dialog och samverkan mellan olika intressenter. Att ”alla” är där ger också tillfälle till personliga möten, en uppskattad tillgång i en alltmer digitaliserad samvaro.

För mig dröjer sig några frågor kvar efter mötet. Nu var agendan delvis en annan men kanske kan några av dessa frågor bli dörröppnare till nästa års dialogmöte?

• Hur ska förväntad nederbördsmängd fördelas – ökat energiuttag eller mer miljönytta?
• Ska miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv bedömas speciellt i likhet med energimålet och miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag i den fortsatta dialogen?
• I vilken utsträckning ska vår elförsörjning vara nationellt baserad och i vilken omfattning ska vi förlita oss på andra länders elkapacitet, sammanlänkande inom Nordpool?
• Baseras årlig genomsnittlig energimängd från vattenkraften utifrån nationella mål/beslut eller kan tillgången på förnybar energi (här från vattenkraften) bedömas även på EU-nivå?

Ulf Ljusteräng
Styrelseledamot i Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg
Ordförande i Säters FVOF