– En hel del missförstånd, övertolkningar och faktafel har tyvärr förekommit i medierna, med braskande rubriker som ”Signalkräftan på EU-s dödslista”, ”Kräftfiskestopp”, ”Svenska kräftskivan akut hotad”, ”Säljstopp”, ”Signalkräftan ska utrotas”, ”Kräftskivan utrotas av EU”. ”Dax att säga adjö till signalkräftan”, och ”Signalkräftan förbjuds”, säger Lennart Edsman, kräftforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i ett pressmeddelande.

– Det mesta av detta är helt fel. Kräftskivan är inte hotad, säger Edsman.

Detta är vad som gäller, framhåller han:

• 80 procent av de kräftor som svenska folket äter på kräftskivan importeras fryst eller vacuumpackat i enkiloskartonger
• Signalkräftan är kronisk bärare av kräftpest och kan själv dö av sjukdomen om den stressas.
• Kräftpesten kom till Sverige redan 1907 men spridningen av pesten, och utslagningen av flodkräftorna och fisket på dem ökade med 500 procent i samband med att signalkräftan introducerade i stor skala på 1960- och 1970-talen.

– EU-direktivet går ut på att minska skadeverkningar på människor, djur, natur och ekonomi av främmande arter. Invasiva främmande arter – däribland signalkräftan – beräknas kosta EU-länderna 12 miljarder euro årligen, säger Lennart Edsman.

Förutom den paragraf som handlar om utrotning med mera i direktivet finns också undantagsparagrafer för arter som redan har stor spridning, eller där åtgärder skull kosta för mycket i förhållande till nyttan med åtgärderna.

Direktivet och listan med arter är redan framröstade och antagna och går inte att ändra på.

Sverige har redan innan listan togs fram 2015 förhandlat med EU-kommissionen om fortsatt fiske och försäljning av signalkräfta i landet.

Utrotning av signalkräftan är omöjlig i Sverige, såväl som i de andra 22 EU-länderna där arten förkommer (till och med i Luxemburg där det bara finns två bestånd).

Fyra av fem saker som Sverige kan göra för att uppfylla direktivet är redan genomförda:

1. Utsättningsstopp för signalkräfta till nya vatten sedan 1994
2. Åtgärdsprogram för bevarande av flodkräftan och flodkräftfisket sedan 1998
3. Importstopp för levande kräftor från utlandet sedan 2003
4. Möjlighet att bilda speciella skyddsområden för flodkräfta sedan 2005

Det Sverige kan göra ytterligare är att införa restriktioner för levandetransport till de delar av landet där signalkräftan inte finns lagligt, menar Lennart Edsman.

– Det enda som hände den 3 augusti var att man inte får ge tillstånd till förstärkningsutsättningar. Förstärkningsutsättningar har hittills inte gett något positivt resultat för signalkräftbestånd som har kollapsat.

– Sverige har 18 månader på sig att ta fram en hanteringsplan för bland annat signalkräftan, med genomförda åtgärder och eventuella ytterligare åtgärder, till exempel transportrestriktioner för levande kräftor. Kokta kräftor bär inte på pest och går mycket bra att transportera och sälja.

– Det finns fem registrerade signalkräftodlare i Sverige som kan tänkas påverkas av direktivet. De kommer troligen att kunna fortsätta med sin eventverksamhet, säger Edsman.

Största hotet mot kräftskivan

– Det absolut största hotet mot kräftskivan är de illegala utsättningar av signalkräftor till nya vatten som sker, säger Lennart Edsman. Dessa förstör möjligheterna för flodkräftfiske i de delar av landet där arten fortfarande finns kvar. På 17 år har 150 av cirka 300 flodkräftbestånd försvunnit på grund av illegala utsättningar av pestsmittade signalkräftor bara i Värmland.

– Det är detta som är det stora hotet mot kräftfisket och kräftskivorna.

Noret har varit ett av Sveriges bästa flodkräftvatten och år 2013 fångades totalt 17 000-18 000 flodkräftor i vattnet. Av de 8 000 kräftor som togs upp var merparten över 11 cm vilket motsvarar ca 400-500 kg flodkräfta!

– Det är stora ekonomiska värden det handlar om och i runda tal kan man säga att bara fångsten 2013 var värd omkring 200 000 kronor. Till detta ska läggas det arbete och de pengar som fiskevårdsområdesföreningen och övriga ideella krafter lagt ned på att värna flodkräftorna här, säger Arne Östlund.

Frågan är nu om någon olovligt och olagligt planterat ut signalkräftor i vattensystemet eller om pesten kommit dit på annat sätt.

– Det första vi måste göra bara isen gått och det blivit varmare i vattnet är att provfiska och se om vi hittar signalkräftor.

Om det visar sig att någon planterat ut signalkräftor i vattenområdet så kommer man nog att polisanmäla detta menar Arne Östlund.

– Vi har tidigare lämnat in polisanmälan för andra olagliga utplanteringar, men tyvärr har polisen inte tagit tag i det här, men vi får hoppas att det blir annorlunda nästa gång vi gör det.

Det värsta med det hela är att bygden nu får en fin tradition förstörd.

– Många är ledsna för att det blivit så här, det gäller både barn och vuxna. Vi har trots allt haft det upplåtet under fem år och det har varit uppskattat. Många vuxna verkar bli barn på nytt när det gäller kräftfiske.

Men det är inte tal om att ge upp utan Järna fiskevårdsområdesförening tänker fortsätta kämpa för att rädda flodkräftan så länge det inte finns signalkräftor.

Läs mer
Järna fvof på Vansbrofiske
Rädda Flodkräftan

Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg hade den 16 februari en debattartikel på Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” där man ifrågasatte varför Världsnaturfonden (WWF) satt rött ljus på flodkräftan. Förbundet menade att denna rödlistning riskerade att bidra till utrotningen av den akut hotade kräftan. WWF replikerade på Brännpunkt den 20 februari och menade att ”det är självklart att varna när arter hotas”. Frågan är nu vad experterna anser om WWF:s rödlistning.

Frågan om hur man ska se på WWF:s rödlistning av flodkräftan har ställts till tre av de i Sverige främsta förkämparna för att behålla flodkräftan. De tre som tillfrågats är Lennart Edsman som är forskare på kräftor på lantbruksuniversitetet (SLU), Tomas Jansson som arbetar med bl a att etablera flodkräftskötselområden åt Hushållningssällskapet och Rolf Gydemo som är länsfiskekonsulent på Gotland och som arbetat hårt för att bevara flodkräftan på ön.

Lennart Edsman
Lennart Edsman är besviken på WWF.

– WWF har gjort det mycket lätt för sig genom att slentrianmässigt bara kopiera Artdatbankens rödlista och inte titta på vad som är det reella hotet  i det enskilda fallet., säger han och menar att det är en icke-fråga då det inte finns något kommersiellt flodkräftfiske i landet. Det fiske som sker har framför allt ett socialt och kulturellt värde.

I WWFs konsumentguide listas flodkräftan med rött ljus och rubriken LÅT BLI med motiveringen ” Undvik dessa fiskar från ohållbara bestånd och/eller odlingar som skadar miljön och de arter som lever där. Inget kunde vara mer fel.

– Det säljs ytterst  lite flodkräftor i handeln och det som säljs kommer från odlingar. Dessa odlingar är samma odlingar som säljer för utsättningar och genom att varna för köp av dessa kräftor så slår det hårt mot de som aktivt arbetar för att rädda flodkräftan! Dessutom är dessa odlingar småskaliga och ger inga som helst miljöproblem.

Lennart Edsman har halvt på skämt och halvt på allvar bett WWF att istället för flodkräftan sätta rött ljus på signalkräftan.

– Det är ju inte fisket på flodkräfta som är problemet, utan det är ju spridningen av signalkräftor med kräftpest som gör att flodkräftorna” riskerar utrotning och då vore det bra att minska efterfrågan efter signalkräfta!

Han menar att det är bedrövligt att WWF sätter rött ljus på flodkräftan och gör det tvärt emot vad all forskning och expertis rekommenderar.

– WWF har haft åtgärdsprogrammet för bevarandet av flodkräfta på remiss och man protesterade inte då. I det finns två viktiga punkter som slår fast att en engagerad allmänhet och fiskare är bra för bevarandearbetet och att fisket i sig inte är något problem för arten utan är en förutsättning genom att engagera lokalt. Punkter som avhandlar att fisket på flodkräfta och som säger att fisket inte är något hot och att information om dess ekonomiska värde är viktiga komponenter för bevarandet.

Att WWF sedan skriver att de baserar sin utvärdering av flodkräftan på ArtDatabankens definition av artens hot och status tycker Lennart är obegripligt.

– Det är vi på Sötvattenslaboratoriet som levererar underlaget för de bedömningar som ArtDatabanken sen gör vad gäller flodkräftans hotstatus och vår bedömning utifrån detta är att fisket efter flodkräfta ska fortsätta för bevarandets skull. Så det är obegripligt hur WWF kan hänvisa till detta och komma till helt motsatt ståndpunkt mot dem som tar fram data och som får anses stå för den grundläggande expertisen inom området.

Tomas Jansson
Även Tomas Jansson är besviken på WWF och menar att de inte ser vad det egentliga problemet är och heller inte ser attraktionskraften i ett bra flodkräftsbestånd.

– Det går inte att göra en jämförelse med andra arter i WWF:s fiskguide. Andra arter hotas av fisket, men för flodkräftan är problemet spridningen av signalkräftan och fisket är istället det som ger incitament till räddandet av arten, säger Tomas.

Tomas menar att det är väldigt svårt att fiska sönder bestånd av kräftor och att WWF:s fiskguide medför ett stort hot för ansträngningarna att rädda flodkräftan.

– Det är total katastrof för bevarandearbetet eftersom bland det viktigaste i detta arbete är att skapa engagemang kring flodkräftan hos fiskerättsägarna och övriga som har intressen i vattnen.

Tomas menar att detta engagemang är lätt att bygga upp då kräftfisket handlar om familjetraditioner där alla, från de äldsta till de yngsta kan delta och som inte minst för barnen är spännande då de får smyga omkring i mörkret och leta efter kräftor.

– Detta ger det engagemang som är så viktigt för att värna flodkräftan. Utan detta lokala engagemang finns det ingen kvar att värna flodkräftan.

Tomas menar att det är oturligt att WWF mot bakgrund av detta sätter rött ljus på flodkräftan.

– Det blir extra olyckligt när det kommer från en organisation som ska värna hotade djur och de borde tänka sig för innan de sätter rött ljus på arter när ingen bland expertisen håller med dem om deras ställningstagande. De har helt enkelt uppfunnit sitt eget problem och löst det utan förankring i verkligheten.

– Om de istället kunde lägga krutet på skriva rätt artiklar och komma ut med rätt information så skulle de kunna bli en viktig aktör för räddandet av flodkräftan. Istället gör de så här! 

Rolf Gydemo
Rolf Gydemo, som arbetat med bevarandet av flodkräftan sedan 1981, instämmer även han i det som de övriga har sagt.

– År 1993 ändrades den svenska kräftpolitiken. Innan så ansåg man även från officiellt håll att signalkräftan var en fullgod ersättare till flodkräftan och att det visserligen var synd om flodkräftan dog ut men att det kanske inte gjorde så mycket, berättar Rolf.

En stor anledning till att man ändrade den rådande politiken kring kräftor var att man började arbeta aktivt med flodkräftorna på Gotland i början av 1980-talet.

– Vi började undersöka Gotlands sötvatten för att se om det fanns andra arter som kunde användas för att utveckla näringslivet på ön och vi hittade flodkräftor som vi började titta närmare på. Detta spred sig och bäst det var hörde ICA Sveriges inköpschef av sig till oss och ville köpa alla flodkräftor vi kunde producera.

Vid det här laget var det på experimentstadiet och det fanns inte ens flodkräftor för dem själva att äta, så att försörja en av Sveriges största butikskedjor med flodkräftor syntes hopplöst.

– Men utifrån detta så drogs det igång ett flertal odlingar av flodkräfta på Gotland och detta gjorde att intresset för arten ökade. Det gick så långt att när några olagliga utplanteringar av signalkräfta upptäcktes på ön så var det några förslagna personer som utan tillstånd spred gift i dessa vatten och på så sätt slog ut signalkräftorna: Detta gjordes för att man var rädd för att få in signalkräftor på ön. Något som hotade den framväxande odlingen av flodkräftor.

Priset på flodkräftor har legat på upp till en bit över 800 kr/kg samtidigt som priset på signalkräfta legat flera hundra kronor under detta, så de ekonomiska incitamenten för att bevara flodkräftan har varit starka.

– WWF har inte ”tänkt klart” när man nu satt rött ljus på flodkräftan. Nu när man sätter rött ljus på flodkräftan så är risken överhängande att efterfrågan minskar och då riskerar i förlängningen de som odlar eller har naturvatten som producerar flodkräfta att slås ut. Skulle detta ske så har WWF utdelat ett hårt slag mot de som arbetar för bevarandet av flodkräftan. Minskad efterfrågan ger ju minskat engagemang för bevarandet eftersom priserna sjunker.

Men att WWF menar att det skulle vara som de skrivit i sin replik på Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs debattartikel, det vill säga att man menar att ökad efterfrågan inte stärker bevarandeintresset, avfärdar Rolf.

– De har ju inte reflekterat över vad som är problemet. I det här fallet är det inte fisket som är problemet utan spridningen av en främmande art. Fisket och konsumtionen gör att intresset bibehålls för flodkräftan och därmed minskar incitamenten till spridning av signalkräftor. De arter som WWF hänvisar till är ju uteslutande arter som hotas just på grund av fisket. Man har som sagt inte tänkt klart.

Lite ironiskt tillägger Rolf att:

– Om man ser på det ur ett gotländskt perspektiv, eftersom vi nog har bäst förutsättningar i Europa för att bevara flodkräfta, så kanske WWF gynnar de gotländska flodkräftodlarna. Om flodkräftorna utrotas på fastlandet så stiger ju priserna på dem och gotlänningarna kan ta ännu mer betalt för dem!

Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg har idag den 16 februari en debattartikel på Svenska Dagbladets debattsida, Brännpunkt, en debattartikel om att Världsnaturfondens, WWF:s, fiskguide där flodkräftan är rödlistad är ett hot mot arten.
– Att rödlista flodkräftan  är helt obegripligt, säger förbundets ordförande Björn Flinth som är upprörd över att WWF gått ut med denna klassificering.

På SvD:s Brännpunkt skriver förbundet bl a det är helt obegripligt att WWF väljer att rödlista flodkräftan. Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg tillstår gärna att denna art är akut hotad, både i Sverige och internationellt. Men problemet är inte fisket eller att folk äter flodkräfta på kräftskivan i augusti, tvärtom. Det är snarare det som kan vara räddningen för arten.

– Världsnaturfonden fick redan 2011/12 när man kom med förra guiden kritik för att flodkräftan var rödlistad. Det var inte bara vi som var kritiska utan jag vet att även flera av Sveriges ledande kräftforskare var det. Så att man åter igen, mot bättre vetande, tar upp flodkräftan i listan är helt oförsvarligt. Det som denna listning kan medföra i värsta fall är att flodkräftan utrotas.

Björn Flinth menar att problemet för flodkräftan inte är fisket utan det är okunskapen som är det.

– Det finns ingen som utrotat ett flodkräftbestånd genom fiske, utan problemet är spridningen av signalkräftan. Så länge vi kan fiska flodkräftor så finns har den ett stort värde att bevara och då sprids kunskap om den och det blir många som engagerar sig för att bevara den. Om detta incitament försvinner minskar intresset för att bevara den och då är risken överhängande att någon avsiktligt eller oavsiktligt sprider signalkräftor med kräftpest till vattnet och därmed slås flodkräftan ut.

Rödlistningen är således olycklig menar Björn som hoppas att WWF nu går ut och gör en så kallad ”pudel”.

– De måst dra tillbaka den här rödlistningen av flodkräftan, för det är ytterst olyckligt om en naturvårdsorganisation som gör mycket bra, bidrar till utrotningen av en art som är akut hotad i hela världen.

Läs mer
Debattartikeln på SvD:s Brännpunkt

Nya fynd av misstänkt marmorkräfta har gjorts i Sverige, meddelar Havs- och vattenmyndigheten i ett pressmeddelande. Denna gång har fyndet gjorts i ett område med våtmarker i Skara kommun i Västra Götalands län.
– Vi ser mycket allvarligt på de här uppgifterna, särskilt med tanke på att fynden gjorts i ett område med närliggande vattensystem som mynnar i Vänern och har ett högt biologiskt värde, säger Erland Lettevall, utredare på enheten för miljöövervakning på HaV.

Fynden gjordes i början av juli i samband med en inventering av biologisk mångfald i våtmarker. På en plats hittades ett flertal marmorkräftor, både vuxna och yngre exemplar.

– Den genetiska identifieringen är inte klar än men utifrån utseende så kan det knappast vara något annat än marmorkräftor, säger Lennart Edsman, på Sötvattenlaboratoriet vid Sveriges lantbruksuninversitet, SLU.

Det första fyndet av marmorkräftor (Procambarus fallax virginalis) gjordes förra hösten i Märstaån i Sigtuna kommun. Arten reproducerar sig genom parthenogenes, också kallat jungfrufödsel. Det innebär att den inte behöver befruktas för att föröka sig, det räcker med en individ för att få till ett helt bestånd.

– Marmorkräftan bedöms som invasiv, den kan konkurrera ut inhemska arter, och den förökar sig väldigt snabbt samt att den har hög överlevnad. Den kan bära på smittsamma sjukdomar, som kräftpest, och andra sjukdomar som vi inte har i våra vatten och är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden, säger Erland Lettevall.

HaV har nationellt det administrativa och sammanhållande ansvaret för arbetet med främmande, invasiva arter i vattenmiljön. Efter fynden i Märstaån bildades en samverkansgrupp med kräftexperter från bland andra länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, SLU, och Zoobranschens riksförbund. I våras gav HaV i uppdrag åt SLU att ta fram en plan för att kontrollera utbredningen samt att ta fram en risk – och konsekvensanalys över hur marmorkräftan bäst kan stoppas och vad som händer om den skulle få fäste här. Hittills har tolv levande och en död marmorkräfta hittats i Märstaån.

– Marmorkräftan är ett tropiskt kräftdjur men den klarar att överleva på betydligt kallare breddgrader, som här i Skandinavien, säger Erland Lettevall.

Det är olagligt att sätta ut sötvattenskräftor i svenska vattendrag utan tillstånd. Det är också förbjudet att föra in dem i landet samt att förvara och transportera sötvattenskräftor i Sverige. Förbudet för förvaring gäller dock inte flod- eller signalkräftor som fångats eller odlats i Sverige.

– Fynden av marmorkräfta visar att de här djuren finns i Sverige trots att vi har en tydlig lagstiftning, det visar också att det finns en okunskap bland människor om vilket hot de kan utgöra för våra inhemska arter som flodkräftan, säger Erland Lettevall.

– När vi är 100 procent säkra på att fynden i Västra Götaland verkligen är marmorkräfta kommer vi att göra en riskbedömning i samarbete med andra berörda myndigheter. Utifrån den avgör vi sedan vilka åtgärder som bör sättas in för att förhindra spridning.

Alla misstänkta fynd av marmorkräfta eller andra främmande arter ska rapporteras in till berörd länsstyrelse eller SVA.

– Här är allmänhetens hjälp ovärderlig. Vi uppmanar alla att ta kontakt med jourhavande hos oss på telefonnummer 018-674471 för att få mer information om hur man ska göra med djuren, säger Anders Hellström på SVA.

Restriktionerna som är införda av Jordbruksverket innebär att ingen fisk eller kräftor får flyttas, död eller levande, från skyddsområdet till vatten utanför skyddsområdet. Inte heller får fisk flyttas in i området och man får inte använda betesfisk från området i andra vatten. Fiskar som uppvisar tecken på skador ska visas upp för Ragunda kommun.

Informationen har dock inte nått varken länsstyrelsen i Jämtland eller Västernorrland vilket gör att man från länsstyrelserna är kritiska till Jordbruksverket.

– Jordbruksverket har slarvat enormt, säger Joakim Svensson, länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen i Jämtland till Sveriges Radio P4 Jämtland.

Joakim Svensson är även kritisk till att det går att importera rom från utlandet till Sverige, vilket han berättar för Östersundsposten:

– Det här visar hur allvarligt det är med transatlantisk import. Det är livsfarligt att importera i stället för att ha egen sättfisk.

Agens X har medfört olägenheter för fler än den först drabbade odlingen och alla odlingar i Indalsälven inom området har fått förbud på att leverera fisk utanför området.

Bengt Larsson som är smittskyddschef på Jordbruksverket säger till Östersundsposten att spridningen av Agens X är ett allvarligt hot mot hela fiskproduktionen i Sverige:

– Det dog ju en hel del fisk och vi vet inte vilken parasit vi har att göra med, det är det som är dilemmat. Vi vet inte vad den har för livscykel. Det är en risk för all fiskproduktion i landet annars skulle vi inte ha gjort så här, beslutet om skyddsområde är en försiktighetsåtgärd.

En fiskodling har enligt Östersundsposten låtit en advokat räkna på kostnaderna för stängningen och kommit fram till att företaget drabbats till ett värde av 11 miljoner kronor. Därvid har Jordbruksverkets beslut om att införa skyddsområde överklagats till Förvaltningsrätten.

Läs mer
Jordbruksverkets beslut
Karta över skyddsområdet

Ett nytt Internetforum för fiskevårdsområdesföreningar har skapats och lagts upp på nätet. Forumet är gratis att använda och tanken är att fiskevårdsområdesföreningar och deras funktionärer samt andra som arbetar med fiskevård ska kunna utbyta tankar och idéer med varandra om allt från fisketillsyn till skattelagstiftning.

Sidan är helt ideellt driven och inte knuten till någon organisation, utan tanken är att det ska vara ett forum för fiskevårdsområdesföreningar av fiskevårdsområdesföreningar där alla kan känna sig välkomna. 

– Jag har saknat den här typen av forum, säger upphovsmannen bakom sidan, Ronnie Hermansson som själv sysslat med fiskevård i många år.

– Det finns många forum för fiske av alla de olika slag, men det jag har inte hittat nåt forum för de som arbetar med fiskevården och då speciellt inget för de 2 000 fiskevårdsområdesföreningar som finns i Sverige. Så eftersom jag saknade ett forum för utbytande av idéer kring förvaltandet av fiskevårdsområden så var det väl bara att skapa ett sådant, säger Hermansson.

På frågan om han tror att det finns ett behov av denna typ av forum svarar han:

– Ja, jag vill tro det. Jag har ju saknat det och vi kan se att fiskevårdsområdesföreningarna flyttar ut på nätet i allt större utsträckning. Fler och fler har egna hemsidor och facebooksidor. Så den allmänna bilden av att det bara är gamla gubbar som engagerar sig i fvof är nog fel och därmed finns det en potential för ett sånt här forum i alla fall.

Ronnie hoppas att forumet får en snabb spridning bland de som arbetar med och engagerar sig i fiskevård. Detta så att den kritiska massan av medlemmar i forumet uppnås och att diskussionerna därmed tar fart.

– Det här är ju något som är till gagn för alla som håller på med fiske så jag hoppas det tas emot positivt, säger Ronnie.

Länk
Fiskevårdsområdesforumet

Marmorkräftorna har även testats för att se om de bär på den fruktade virussjukdomen White-Spot-Disease. Även de proverna var negativa.

– Det är väldigt positiva besked, det mest akuta hotet är att marmorkräftorna skulle vara smittade av någon sjukdom, säger Sofia Brockmark, på Havs- och vattenmyndighetens enhet för biologisk mångfald och fiske

– Nästa viktiga steg blir att försöka få en överblick av hur många kräftor som kan finnas i Märstaån och hur spridningen ser ut. Marmorkräftan är en främmande, invasiv art, som kan konkurrera ut vår inhemska flodkräfta och hota den biologiska mångfalden.

Det var i mitten av november som en privatperson fiskade upp tre så kallade marmorkräftor (Procambarus fallax virginalis) i Märstaån i Sigtuna kommun. Arten förökar sig genom så kallad jungfrufödsel, partenogenes. Det innebär att den inte behöver befruktas, det kan räcka med en hona för att få till ett bestånd. Arten förökar sig väldigt snabbt och har hög överlevnad.

–  Även om vi inte hittat spår av smittsamma sjukdomar hos marmorkräftorna så betyder inte det att faran är över. Nu återstår att sammanföra marmorkräftorna med flodkräftor för att se om de kan bära på smitta som kan drabba flodkräftan, säger Thorbjörn Hongslo.

–  Det kommer att dröja ytterligare några månader innan vi ser resultatet av de testerna. Det kan vara så att marmorkräftan är bärare av smittsamma sjukdomar utan att själva bli sjuka och dö.

Marmorkräftan är en kräftart som tros ha sitt ursprung i sydöstra USA. Med människans hjälp har den spritt sig till bland annat Tyskland, Österrike, Nederländerna, England och Italien. Den tros klara av att överleva på betydligt kallare breddgrader, som här i Skandinavien. Den är också väldigt bra på att gräva ner sig i botten vilket gör att den kan skydda sig mot kylan. Hittills har tolv marmorkräftor hittats i Märstaån.

–  Generellt är det svårare att hindra spridning i vatten än på land då både ägg och larver snabbt kan spridas med vattenströmmar i ett stort område. Ju mer den hunnit etablera sig desto svårare är det att bli av med dem. Därför är snabba insatser oerhört viktigt, säger Sofia Brockmark.

Det är olagligt att föra in levande sötvattenskräftor till Sverige. Det är också förbjudet att förvara och transportera sådana i landet. Förbudet för förvaring gäller inte flod- eller signalkräftor som fångats eller odlats i Sverige. Men, om man vill flytta flod- eller signalkräftor i Sverige måste man alltid ha söka om tillstånd.

Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har det administrativa och sammanhållande ansvaret för arbetet med främmande invasiva arter i vattenmiljön. 19 december bjöd HaV och Sigtuna kommun in länsstyrelsen, SVA, Naturvårdsverket, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och representanter för Zoobranschens riksförbund till samverkansmöte i Sigtuna.

–  Vi hade bland annat en diskussion om vilka åtgärder som bör sättas in för att stoppa spridningen av marmorkräftan i Sverige. Nu pågår arbetet med att ta fram sådana riktlinjer, säger Sofia Brockmark.

De grönskimrande kräftorna hittades i Märstaån i åns flöde. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, slog snabbt fast att det rör sig om arten marmorkräfta (Procambarus fallax virginalis) som förökar sig genom parthenogenes, också kallat jungfrufödsel. Det innebär att den inte behöver befruktas, det kan räcka med en hona för att få till ett ett bestånd.

Marmorkräftan bedöms som invasiv, den kan konkurrera ut inhemska arter, den förökar sig väldigt snabbt och har hög överlevnad. Statens Veterinärmedicinska anstalt, SVA, har undersökt de kräftor som kommit in, bland annat för att se om de bär på smittsamma sjukdomar som kräftpest.

–  Det skulle vara ett allvarligt hot mot våra inhemska kräftor och den biologiska mångfalden om den kom in i vårt ekosystemen, säger Sofia Brockmark, utredare på enheten för biologisk mångfald och fiske vid HaV.

HaV och Sigtuna kommun inbjuder nu länsstyrelsen, SVA, Naturvårdsverket, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och representanter för Zoobranschens riksförbund till samverkansmöte den 19 december i Sigtuna. Deltagarna får bland annat besöka fyndplatsen och Rolf Gydemo från länsstyrelsen på Gotland berättar om hur man där lyckades stoppa spridningen av den fruktade signalkräftan. Det blir också en diskussion om vilka åtgärder som ska sättas in mot marmorkräftan.

Enligt FN:s konvention för biologisk mångfald, också kallad Rio-konventionen, har varje land ansvar för att bevara mångfalden på gen-, art- och ekosystemnivå. Där talar man om trestegsmodellen, att först och främst förebygga så att främmande arter inte kommer in i ekosystemen, i andra hand att snabbt upptäcka och utrota dem och i tredje hand att begränsa och kontrollera deras utbredning.

–  Generellt är det svårare att hindra spridning i vatten än på land då både ägg och larver snabbt kan spridas med vattenströmmar i ett stort område, säger Sofia Brockmark.

–  Ju mer den hunnit etablera sig desto svårare är det att bli av med dem. Därför är snabba insatser oerhört viktigt, för att se om marmorkräftorna hunnit reproducera och sprida sig. Det kan göras genom att provfiska i området. Om det visar sig att de spridit sig kommer man  försöka utrota den, även snabbt begränsa vidare spridning genom fysiska hinder som dammluckor.

Det är olagligt att föra in levande sötvattenskräftor till Sverige. Det är också förbjudet att förvara och transportera sådana i landet. Förbudet för förvaring gäller inte flod- eller signalkräftor som fångats eller odlats i Sverige. Men, om man vill flytta flod- eller signalkräftor i Sverige måste man alltid ha söka om tillstånd.

–  Fyndet i Märstaån visar att de här djuren finns i Sverige trots att vi har en tydlig lagstiftning och att det finns en okunskap om hur dessa djur får hanteras och vilket hot de kan utgöra, säger Sofia Brockmark.

–  Det är viktigt att vi nu angriper problemet på rätt sätt, att vi tar fram en åtgärdsplan som fungerar och får ett grepp om hur många marmorkräftor som finns i området. Vi behöver även rikta informationsinsatserna och tydliggör problemet med främmande arter för allmänheten.

HaV har det administrativa och sammanhållande ansvaret för arbetet med främmande invasiva arter i vattenmiljön. Naturvårdsverket har det nationella övergripande ansvaret.