I en debattartikel som publicerats i ett antal lokaltidningar skriver de två moderaterna Sten Bergheden och Lars Beckman/Ulf Berg [beroende på vilket län den publicerats i. Red: Anm.] en debattartikel till försvar för den småskaliga vattenkraften. Man anser att den är en tillgång för landsbygden och att man måste minska byråkratin, regelbördan och tillståndsprocesserna för dessa. Att här utbilda dessa två herrar i äganderättsfrågor känns nödvändigt. Här är Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs debattsvar.

Den småskaliga vattenkraften kan vara rolig som hobby och kan i bästa fall ge några kronor till den som äger den, men den alstrar sällan några arbetstillfällen och den förstör allt som oftast möjligheterna till utkomst och meningsfull fritid för den stora gruppen av landsbygdsbor som drar nytta av fisket. Om verksamheten dessutom saknar tillstånd, och därmed är olaglig, så är inte rätt väg att gå att göra det enklare att skaffa tillstånd för dessa kraftverk. Rätt väg att gå är att åtgärda det intrång som gjorts i Sveriges tusentals fiskevattenägares äganderätt.

De tillståndslösa kraftverken och dammarna som står runt om i vårt land lägger vatten, som annars skulle kunna producera bra och eftertraktansvärt fiske för fritidsfiskare, turismnäring och yrkesfiske, för fäfot. Att göra det enklare att få tillstånd för olagliga verksamheter som dessutom gör stora intrång på enskild rätt, känns inte som något man bör kämpa för, utan snarare bör man se till att dessa intrång på den enskilda fiskerätten återställs och att de som orsakat skadan ersätter och återställer till ursprungligt skick så långt som möjligt och i övrigt ersätter fiskerättsägarna ekonomiskt för skadan.

Det politiker och andra beslutsfattare måste inse är att fisket är viktigt för Sverige och svensk ekonomi på många olika sätt och därför måste tas på allvar och släppas in i finrummet. Fisket ger de som bor på landsbygden, där service och fritidsaktiviteter redan skärs ner, en meningsfull fritid. Fisket är ett mervärde som gör att det är värt att bo på landsbygden. Vidare är fisket viktigt för besöksnäringarna. Ett bra fiske kan ge boende på bygden möjlighet att sälja övernattningar, hyra ut båtar och guidningar samt ge det extra tillskott som krävs för att lanthandeln och macken ska kunna överleva. Detta är sådant som ni måste ta hänsyn till. Fritidsfisket omsätter omkring 6 miljarder per år och 1,6 miljoner svenskar bedriver årligen fiske. Bara under 2016 ökade antalet personer som var sysselsatta inom turismen med sju procent samtidigt som den totala sysselsättningen i Sverige ökade med 1,7 procent. Dessutom är turism den enda exportsektor som skapar direkta momsintäkter till statskassan. Till detta ska fogas det svenska yrkesfisket med omkring 1 000 företagare som exporterar fiskvaror till ett värde av ca 5 miljarder per år.

En stor del av dessa värden, från både yrkesfisket och fritidsfisket, baseras på fisk, t ex ål, lax, öring och sik, som behöver strömhabitat och oreglerade vatten för att kunna föröka sig. Och dessa strömvatten är det vi fiskevattenägare som tillhandahåller, men vi kan bara tillhandahålla dem så länge som staten inte tillåter enskilda (och allmänna) intressen att ödelägga våra vatten. Och det är med oro som vi från Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg ser på Moderaternas förslag till legalisering av olagliga intrång i äganderätten till fiske och vatten.

I övrigt finns det en uppsjö av ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella skäl som talar till fiskets fördel.

Förbundsstyrelsen genom

R. Hermansson
Ordförande Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg

Läs mer
Moderaternas debattartikel i:
Dalademokraten
Dalarnas Tidningar
Arbetarbladet

Lite i skymundan pågår ett av Sveriges mest omfattande miljöprojekt – någonsin. EU: s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) saknar jämförelse i omfattning och ambitionsnivå vad gäller arbetet att uppnå målet god ekologisk status i våra sjöar och vattendrag, tillika för grund- och kustvatten. En omständighet som för den breda allmänheten kanske mest är förknippad med stridigheter kring den småskaliga vattenkraften och dämmen. En konflikt med ursprung från den borgliga regeringens regleringsbrev 2012 som ålade länsstyrelserna att skärpa tillsynen av vattenverksamheter (i praktiken småskaliga anläggningar och dammar). Ett föreläggande från länsstyrelsen ålägger verksamhetsutövaren att söka tillstånd (eller lägga ner) verksamheten. Ett tillstånd prövas i domstol. Många små vattenkraftverksägare anser att domstolsprövning med åtföljande åtgärdsbehov är ekonomiskt orimliga och att processen ifrågasätter äganderätten. En uppfattning som också politiker och flera organisationer har hörsammat och lobbar nu för att kraftverksägarna, kanske 700 – 800 totalt i Sverige, ska slippa vad som för andra verksamhetsutövare är obligatoriska skyldigheter.

Två återkommande argument som denna intressegrupp framgångsrikt trummat in bland beslutfattarna är att verksamheten skapar sysselsättning, att den är viktigt för en levande landsbygd och att äganderätten åsidosätts när bruket av en hävdvunnen verksamhet plötsligt förklaras olaglig. Det första antagandet saknar bäring på småskalig vattenkraft. Tvärtom visar flertalet rapporter på motsatsen. Utifrån faktumet att svenska fritidsfiskare årligen spenderar mellan 7,5 – 14,9 miljarder kronor på sin hobby lämnas till läsaren att själv bedöma vad ett levande, strömmande vattendrag skulle kunna generera i form av ökad sysselsättning och ekonomi. På landsbygden. För landsbygden.

Som jämförelse är också de allra minsta vattenkraftverken en hobbyverksamhet. Jo, i de flesta fall är sysselsättningen att betrakta som en hobby, i några fall som bisyssla. Fakta visar att medelbruttoinkomsten för cirka 400 kraftverk med mindre effekt än 125 kW (den minsta effektklassen) är drygt 50 000 kronor/år. Brutto alltså. Att inkomster i den nivån inte förmår att skapa varaktig sysselsättning behöver knappast förklaras. Argumentet om äganderätten haltar också betänkligt, både vad gäller tankebanan att äganderätten är oavhängig allmänintresset (i strid med RF 2 kap 15 §) och synsättet att bestämmanderätten över ett strömmande vattendrag för evigt ska vara överordnad alla andra fastighetsägares rättigheter i samma vattendrag.

När opinionsbildare som förfäktar detta särintresse också säger sig företräda de areella näringarna och landsbygden bortser man helt sonika från cirka 300 000 (!) fiskevattenägare som äger och förvaltar (nästan) alla vatten och allt insjöfiske i Sverige, vanligen organiserade i någon av landets cirka 2 000 fiskevårdsområdesföreningar (fvof). Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg är en paraplyorganisation som organiserar flera av dessa fvof i Mellansverige. Våra medlemmar har med intresse följt diskussionen om vattendirektivet och vad ett genomförande på sikt skulle betyda för de lokala fvof. Med grund i vattendirektivet skulle en modern vattenlag kunna bli det utvecklingsverktyg som kan föra fiskeförvaltningen av sjöar och strömmande vatten till en ny nivå. En utveckling som fiskevattenägare i decennier har väntat på. Bakbundna av gamla vattendomar som ensidigt gynnat kraftverksintressen har den fiske- och vattenvård som fvof hitintills bedrivit ofta begränsats till utsättning av fisk i put-and-take-vatten, medan bevarande av lokala fiskstammar, restaurering av lekplatser och återskapande av akvatiskt värdefulla vattenmiljöer efter vattenexploateringar har omintetgjorts.

Under rättssäkra villkor och med ekonomiskt stöd från den fond som kraftbolagen avser att sjösätta kan otidsenliga vattendomar nu äntligen komma att omförhandlas. De ur energisynpunkt onödiga vattenkraftverken kan ”pensioneras” med ersättning till ägarna för utrivning eller för miljöanpassning om kulturmiljövärdena är höga, samtidigt som utveckling av fiske och turism kan intensifieras i den landsända som alla politiker säger sig värna – landsbygden. När det nu ska skrivas bokslut över gångna tiders energimedhjälpare och nya energibärare ska fasas in, när vattendirektivet ska bli ”verkstad”, en ny vattenlag för 2000-talet annalkas och fiskevattenägarnas ägar- och förfoganderätt över vattnet är på väg att återupprättas hörs signaler om att de pensionsmässiga kraftanläggningarna och dammarna fortsatt ska få existera i många, många år. Oavsett om de är lönsamma eller inte.

Det finns en miljö- och fiskevattenägarskuld som samhället har att återgälda. I vattenmiljöer är skulden dubbel; dels har strömmande vatten drastiskt minskat och dels tillhör den miljötypen den mest artrika vi känner. Att kraftverk och dämmen hindrar fisk och andra djur från att vandra till lekplatser, göra födosök eller hitta trygga uppväxtplatser är bara en aspekt på utbyggda vattendrag. Bristen på strömmande vatten är en annan aspekt som ytterligare utarmar den biologiska mångfalden – något varken fiskvägar eller omlöp kan åtgärda. För fiskevattenägarna ligger skulden i de exploateringslagar som gjorde det möjligt att, i jakten på elektricitet, ta hela vattendrag i anspråk till en obetydlig, om ens någon ersättning till fiskevattenägarna. En kraftverksägare i vattendragets nedre del förstör exempelvis förutsättningarna till utkomster av samma vattenresurs för kanske flera hundra eller tusentals fiskevattenägare med ägarintressen i de övre liggande vattenförekomsterna. Rättvist?

Att det från särintressen höjs röster som vill bevara eller förlänga denna orättvisa är kanske inte förvånande, men att dessa röster också har politikernas öron oroar många av oss fiskevattenägare. Det är i den kontexten som parafrasen på Magnus & Brasses titulerade barnprogram ska förstås –att ett särintresse på knappt tusen kraftverksägare överordnas alla livsmiljöer i strömmande vatten och de vattenresurser som 300 000 fiskevattenägare av ”gammal hävd” blivit åsidosatta att utveckla.

Vad organiserade fiskevattenägare kan tillföra i arbetstillfällen på landsbygden genom att utveckla fisket och turism i strömmande vattendrag är väldokumenterat från flera håll i Sverige och i världen. Vad alternativet erbjuder med ett för samhället olönsamma, för den biologiska mångfalden hotande och för elutbudet onödiga vattenkraften är ett scenario som förskräcker.

Styrelsen

Fiskevattenägarna Dalarna – Gävleborg

Förbundet har tillskrivit regeringen och hemställt om att man möjliggör allmän jakt på skarv samt att skarven införs i bilaga 4 till jaktförordningen så att skyddsjakt på enskilds initiativ möjliggörs för att värna fiskevatten, fiskeredskap och vattenbruksanläggningar.

Redan år 2012 sände Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg en liknande begäran till regeringen eftersom skarven redan då var ett stort problem för fiskenäringarna och fiskevården. Någon ändring kom då inte till stånd varför man nu förnyat hemställan med motivering att skarvproblematiken kvarstår och i många fall blivit värre.

Att arten inte är hotad gör att man kan införa allmän jakt på den på samma sätt som på många andra fåglar och den skulle då kunna förvaltas och beskattas som alla andra arter. I hemställan skriver förbundet att:

”En god förvaltning genom allmän jakt skulle med säkerhet minska de problem som skarven förorsakar fisket och de nä-ringar som där till hör. Mellanskarven är även av många en uppskattad matfågel (Naturvårdsverkets egna representanter brukar med jämna mellanrum bjuda på skarvkorv), vilket gör att den är ett vilt av jaktbar betydelse.”

Skyddsjakt på enskild initiativ innebär att den drabbade själv kan avgöra om de rekvisit som är uppställda i lagstiftningen är uppfyllda och denne då kan bedriva skyddsjakt på den skadegörande arten. Förbundet menar att:

”Skyddsjakt på enskilds initiativ skulle då gälla för de som bedriver fiske med redskap som ej är handredskap och då inom 300 meter från redskapet. Vidare bör skyddsjakt på enskilds initiativ vara tillåta inom 300 meter från vattenbruksanläggningar, samt i älvarnas fredningsområden (för att förhindra skada på vandrande fisk) samt i enskilda vatten för att förhindra skada på utplanterad fisk eller annars skyddsvärda bestånd.”

Läs mer
Förbundets skrivelse till regeringen

 En av anledningarna till hearingen var att man under de senaste månaderna upptäckt BKD på två fiskodlingar i Norrland. Detta ahr lett till att man börjat diskutera om de svenska undantagen ska behållas. Detta eftersom man inom, åtminstone stora delar av, matfiskodlingen betraktar BKD som en produktionssjukdom som minskar produktionen och inte som ett hot mot fisken som måste utrotas.

Därför har det svenska utrotningsprogrammet, där man avlivar smittad fisk och sanerar drabbade odlingar, kommit att diskuteras och vid mötet framkom att det fanns matfiskodlare som ifrågasatte ett behållande av undantagsgarantierna på samma sätt som man gjort i Finland. Representanter från finska Jord- och skogsbruksministeriet berättade vid hearingen om hur man arbetat med frågorna i Finland och visade på att man där upptäckt smittan på fler och fler ställen och även på vild fisk. Dock var det troligt att den vilda fisken smittats av fiskodling eftersom det ofta var amerikansk bäckröding som var smittad i vilt tillstånd. Hur den vilda fisken drabbats kunde man från finskt håll inte svara på även om det inte hittills upptäckts någon massdödlighet av fisk på grund av BKD.

Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, som var närvarande var dock helt på det klara med att Sverige borde arbeta för att behålla undantagsgarantierna. Detta eftersom utrotningsprogrammet fungerar och man trots den senaste tidens utbrott av BKD fått ner smittan i Sverige ordentligt sedan de första utbrotten på 1980-talet. År 1989 var det 17 utbrott av BKD i Sverige och de senaste fem åren har det totalt varit fyra utbrott i landet.

SVA påpekade även att det under sent 80-tal förekom massdöd av lax i de stora sjöarna i Nordamerika och att fångsterna av lax under dessa år gick ned från 885 000 stycken till 140 000.

Även Länsstyrelserna och Havs- och vattenmyndigheten talade för att man skulle behålla undantagsgarantierna och dessa påpekade att det inte bara handlar om kronor och ören utan att risken var överhängande att om man släppte på garantierna så kunde våra världsunika vildlaxstammar, bevarandevärda öring- och rödingpopulationer och en stor del av fisket spolieras. Dessutom hotas arter som är beroende av t.ex. öringen, som flodpärlmusslan, om BKD skulle spridas i landet.

Sättfiskodlarna var även de kritiska till att man ens diskuterade att inte söka förnyade undantagsgarantier. Organisationen önskade även ett bättre kontrollprogram av den fisk och rom som importeras från utlandet eftersom man idag inte behöver kontrollera fisken eller rommen vid införseltillfället utan att det räckte med att den var provtagen enligt ett kontrollprogram, vilket kunde medföra att smitta kommit in efter provtagningen och då kunde följa med till Sverige.

Jordbruksverket lovade att mot bakgrund av ovanstående att noggrant gå igenom hur man ska arbeta vidare med frågan inför att en nya ansökan om undantagsgarantier ska skickas in till EU.

Socialdemokraternas energipolitiske talesman Ingemar Nilsson säger till SVT:s Mittnytt att de vill riva upp delar av den nyligen genomförda vattenverksamhetsutredningen.
– Det som har rönt mest uppmärksamhet är förslaget i delbetänkandet att nypröva all svensk vattenkraft enligt miljöbalken. Det är inte genomförbart eftersom det skulle innebära betydande inskränkningar i vattenkraftsproduktionen, säger Ingemar Nilsson till Mittnytts reporter.

Ingemar Nilsson menar vidare att större krav på vattenkraften skulle kunna försvåra för de satsningar som regeringen vill göra på en klimatsmart energiproduktion i övrigt.

Älvräddarnas Christer Borg är kritiska mot uttalandet och säger i inslaget att han tycker det är beklämmande att man som riksdagsman försöker få svensk lagstiftning att inte fungera.

– Det är nämligen så att miljöbalken finns ju idag och vattenkraften ska egentligen lyda den. Den ska inte ändras några regler i miljöbalken utan vattenkraften ska som alla andra företag prövas enligt miljöbalken. Det är inget konstigt alls med det, menar Christer Borg.

Ingemar Nilsson menar dock att vattenkraften ska ta de miljömässiga hänsyn som är möjliga.

– Men det ska balanseras mot behovet av en säker och trygg elproduktion i Sverige, säger han.

Christer Borg menar att även Älvräddarna är medvetna om detta, men de anser att vattenkraften måste miljöanpassas på samma sätt som all annan verksamhet.

Efter Socialdemokraternas utspel har Folkpartiet i Jämtland gjort ett uttalande om att man vill avveckla de svenska vattenkraftverk som är mindre än 125 kW. Detta skulle innebära att man i Sverige skulle lägga ner de 1 030 minsta vattenkraftverken.

”Vi menar till skillnad från Nilsson och socialdemokraterna att kraven i Vattenverksamhetsutredningen är minst sagt rimliga och att våra älvar kräver en modernare lagstiftning än den över 100-år gamla som socialdemokrater och andra motståndare till biologisk mångfald lutar sig mot”, skriver man, rapportera SVT:s Mittnytt.

Länfiskedirektören i Skåne, två forskare och en fiskestrateg skriver i dag på DN Debatt en artikel som är mycket kritisk till den nya fiskelagen. Detta eftersom det med den nya fiskelagen blivit möjligt att sälja och överföra fiskerättigheter för yrkesfisket till havs. ”Ska vi Sverige införa ett system där rättigheterna riskerar att koncentreras till ett fåtal kapitalstarka aktörer? I en demokrati är en sådan process i det närmaste irreversibel när den väl tagit fart”, skriver man.

De som skrivit under debattartikeln är Länsfiskedirektören i Skåne, Johan Wagnström, Professorn i kulturgeografi vid Lunds universitet, Johan Hultman, fil dr i sociologi och tillika ordföranden för Öresundsfiskarna,  Filippa Säwe och fiskestrategen Vesa Tschernij vid Simrishamns marina centrum. De menar att de fiskerättigheter säljs ut och att Sveriges nya fiskelag främjar stordrift längre ut till havs. Därmed ­hotas det lokalt förankrade kustfisket som har både ekologiska och sociala ­mervärden.

Man jämför med Danmark som har genomfört liknande åtgärder tidigare med baktanken att fisket ska bli mer lönsamt och överkapaciteten i fiskeflottan skulle försvinna. Detta har man lyckats med eftersom fartygen blivit färre, större och mer effektiva. Problemet är, menar skribenterna, att det småskaliga fisket drabbats hårt negativt. Man skriver att ”Effekterna på det småskaliga, lokalt förankrade fisket blev däremot katastrofala. Det har skett en ägarkoncentration där rättigheten att utnyttja den gemensamma resursen hamnat i stora koncerner medan yrkesfisket försvunnit helt från 38 danska hamnar.”

Detta har lett till att man i Danmark nu i efterhand försöker justera snedsitsarna på politisk väg i syfte att kunna gynna ett ekologiskt och socialt hållbart fiske. Utifrån detta menar man att vi även i Sverige måste ta lärdom av de danska erfarenheterna och svensk fiskeripolitik bör ställa sig frågan: ”Vilka värden ska prioriteras? Om man vill behålla värdet av den svenska fisken i Sverige måste man ta hållbarhetens alla dimensioner på allvar. Fiskepolitiken måste mentalt och i praktiken flyttas från havet upp på land. Det måste formuleras en tydlig politisk vilja att utveckla en mångsidig näring med starka kopplingar till lokala marknader där lönsamheten ökar samtidigt som fisken blir billigare för konsumenten. Det är så stabilitet och liv kan skapas.”

Utifrån detta önskar skribenterna uppnå ett levande kustfiske som sker inom ramarna för ett socialt och ekologiskt hållbart förvaltande. Man vill därför bygga ett system för fisket som tar avstamp i det fiske som ger störst samhällsvärden sett till alla dimensioner och att detta sätts i första rummet. Ett sådant system menar man blir ”ett generöst system där dörren är öppen för etablering av kustfiskare och att det mer storskaliga fisket får anpassa sig till detta.” Man hoppas därigenom nå en högre förädlingsgrad i Sverige vilket medför att fler arbetstillfällen skulle bli kvar i kustkommunerna. Inte minst genom direktförsäljning av fisk till kustbor och turister, men även genom utveckling av restauranger och lokala beredningsföretag som kan nyttja den lokala produkten. Man skriver att det skulle skapas ”värden som levande kustsamhällen, arbetstillfällen och skatteintäkter i kustkommunerna och en kontinuerlig övervakning av miljön i våra kustvatten. Med ett renodlat storskaligt fiske riskerar dessa värden gå förlorade.”

Läs mer
DN Debatt: Privatiserade rättigheter hotar det hållbara kustfisket

EU-parlamentets ledamöter antog i onsdags en resolution där de skriver att det behövs snabbt nya lagar för att rädda den europeiska ålen som har minskat med minst 95 procent de senaste 30 åren, meddelar EU-parlamentet i ett pressmeddelande. De uppmanar EU-kommissionen att senast i mars 2014 föreslå en ny lag som bland annat innehåller sanktioner för EU-länder som inte i tid rapporterar in de data som behövs för att kunna beräkna ålstammens storlek. Miljöpartisten Isabella Lövin har lett parlamentets arbete med frågan.

– Ålen är akut utrotningshotad och medlemsländerna gör inte tillräckligt för att rädda den… Den nya lagen måste täppa till de luckor som gör att överfiske och handel med ål är möjligt idag, sa Isabella Lövin. – Ett dilemma är att ålen betraktas som en unik lokal specialitet överallt i Europa, från Londons klassiska eel pie and mash via Skånes ålagillen till Bryssels anguilles au vert. Men all ål i Europa tillhör samma bestånd. De har kommit hit från Sargassohavet som yngel och återvänder till Sargassohavet för att leka och sedan dö. Det behövs samordnade åtgärder över hela Europa för att rädda ålen

Ledamöterna uppmanar kommissionen att senast 31 oktober utvärdera om utsättning av ål, dvs. att man flyttar ålar från ett område till ett annat, verkligen bidrar till ålens återhämtning. Utsättning är huvudåtgärden i många nationella förvaltningsplaner. Denna utvärdering bör leda till att EU-kommissionen föreslår en ny lag som ser till att den europeiska ålen ”med hög sannolikhet” verkligen återhämtar sig, skriver ledamöterna.

Parlamentet röstade också för att EU-länderna ska tvingas rapportera in oftare om hur deras åtgärder påverkar ålstammen: vartannat år i stället för vart sjätte år. Länder som inte rapporterar in i tid bör straffas med en halverad ålfiskekvot.

Minskningen av den europeiska ålen beror troligen på överfiske, föroreningar, hinder längs dess vandringsleder och ändrade havsströmmar, eftersom ålen vandrar från havet och upp för floder och ner igen. Försök att få ålen att föröka sig i fångenskap har hittills inte lyckats kommersiellt.

Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg har tillskrivit regeringen och begärt en ändring av djurskyddslagstiftningen så att det blir enklare för fiskevårdsområdesföreningar och andra fiskeförvaltare att bedriva provfisken.
– En stor del av de provfisken som bedrivs idag är tyvärr olagliga och det vet inte ens den som gör provfiskena om, säger förbundets ordförande Björn Flinth. 

Idag krävs det enligt lag flera tillstånd för att bedriva provfiske: Dels från Jordbruksverket för att få använda försöksdjur, dels ett djurförsöksetiskt tillstånd från Djurförsöksetiska nämnden.

– Provfiske räknas som djurförsök, säger Björn Flinth, som tillägger:

– Tillståndet för försöksdjur kräver dessutom att man anlitat en veterinär som är kunnig kring försöksdjur. Även för att få det djurförsöksetiska tillståndet krävs det specialistkunskaper, nämligen en person som är utbildad försöksledare för djurförsök. Dessutom kostar det 6 000 kronor att bara söka detta tillstånd, en summa som kan vara mer än vad vissa fiskevårdsområden omsätter på ett helt år.

Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg har därför tillskrivit regeringen och hemställt om en lagändring så att dessa tillstånd inte ska krävas vid vissa typer av provfiske.

– Givetvis ska man behandla djur väl, menar Björn Flinth, men många provfisken utförs med vanliga fiskeredskap och då känns det märkligt att det ska behövas en massa tillstånd, utbildad personal och avgifter. Provfisket med exempelvis nät skiljer sig inte i sak från vanligt fiske. Det är bara syftet som skiljer sig åt.

– Många fiskevårdsområden och andra fiskevårdande organisationer saknar möjlighet att skaffa alla nödvändiga tillstånd. Därför tvingas de välja mellan att riskera att bli anmälda för djurplågeri eller att ställa in provfiskena, säger Björn Flinth.

Däremot anser Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg att provfiske med sprängämnen och elektrisk ström fortfarande ska vara tillståndspliktigt utan att betraktas som djurförsök, samt att dessa typer av provfiske även förutsätter en viss utbildning.

– Det är naturligtvis helt rimligt, eftersom provfiske med både el och sprängmedel är komplicerade och väldigt speciella redskap i jämförelse med exempelvis nät, säger Björn Flinth.

Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg konstaterar att provfiske är ett nödvändig och ständigt pågående arbete inom fiskevården, som i förlängningen påverkar fisketurismen och landsbygdsnäringarna samt attraktionskraften i att bo i landsbygden. Därför är det viktigt att regeringen hörsammar förbundets begäran och snabbt genomför en nödvändig regeländring.

Läs mer
Förbundets skrivelse till regeringen
Information om provfiske

– Det viktigaste är att vi bevarar möjligheterna att fiska till kommande generationer, säger Håkan Carlstrand, utredare med ansvar för fritidsfiskefrågor på Havs- och vattenmyndigheten.

I strategin finns en gemensam vision för 2020:

·  År 2020 har vi ett fritidsfiske av minst samma omfattning som idag med mycket god tillgänglighet i såväl stadsnära miljöer som på landsbygden.

·  Fisketurismen har minst fördubblats och är en viktig del av svensk besöksnäring som skapar arbetstillfällen och betydande samhällsekonomiska värden.

·  Fritidsfisket och fisketurismen bedrivs långsiktigt hållbart med hänsyn till miljön och ekosystemen.

·  Hav, sjöar och vattendrag producerar ekosystemtjänster som tillgodoser fritidsfiskets och fisketurismens behov.

Strategin syftar till att vara ett stöd i Jordbruksverkets och Havs- och vattenmyndighetens arbete med främjande av fritidsfiskets och fisketurismens utveckling och i arbetet med bevarande, restaurering och hållbart nyttjande av hav, sjöar och vattendrag.

– Det är särskilt viktigt att det finns goda fiskemöjligheter i stadsnära miljöer för att så många som möjligt ska få uppleva nöjet med fiske, säger Håkan Carlstrand. 

Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten har sedan 1 juli 2011 ett delat ansvar för fritidsfiskets och fisketurismens utveckling. 

Läs rapporten: https://www.havochvatten.se/fritidsfiske2020