Claes-Håkan Hedberg, sammankallande i valberedningen, har avlidit i en ålder av 60 år.

Jag träffade Claes-Håkan genom förbundet. Då var jag nyanställd i vad som på den tiden hette ”Fiskevårdsförbundet MITT” och som så småningom blev Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg. Jag fattade genast tycke för denne genomtrevlige och kunnige man. Under de över femton år som följt sedan dess har vi hela tiden hållit kontakten och under en period i mitten av 00-talet då jag arbetade i Gävle så brukade vi träffas för att luncha eller äta middag.

Vi hade alltid trevliga samtal om allt, och då inte som rörde fiske, fiskevårdsområdesföreningar och förbundet, utan vi hade även långa diskussioner om allt annat mellan himmel och jord. Frågor som rörde jobbet, skogen och allt möjligt annat avhandlades vid dessa samtal och jag vet inte hur många gånger som jag ringde honom för att fråga om än det ena och än det andra gällande deklarationen. Det han inte visste om att deklarera näringsfastigheter var inte värt att veta och jag vet att många med mig är Claes-Håkan tack skyldiga för hjälp med detta.

Det jag mest uppskattade med Claes-Håkan var han ärlighet och att han ville ha ordning och reda på saker. Ordning och ärlighet, menade Claes-Håkan, var grundläggande för att få saker att fungera. Man kunde inte ”ha skit för sig” och räkna med att en förening eller ett förbund skulle fungera i längden. Var det ordning och reda så visste alla vad som gällde och då kunde förtroende vinnas och förvaltningen fortgå utan allvarligare problem. Detta var en av anledningarna till att Claes-Håkan och Testeboåns fvof tilldelades förbundets alternativa nobelpris Bronsfisken år 2002. Han hade då varit drivande i att skapa en hållbar struktur för förvaltningen av föreningen och fisket i området.

Han var även mycket engagerad kring utbildning av fisketillsynsmän och även kring detta hade vi många och långa diskussioner. Ett tag fungerade Claes-Håkan som förbundsansvarig för just dessa utbildningar och han var med och lade grunden för den utbildningsorganisation som idag finns inom förbundet och som jag törs säga är bland de bästa i Sverige.

Det som berör mig mest, förutom att jag förlorat någon som jag betraktade som en god vän, är att han försvann från oss vid så pass låg ålder som 60 år. Jag vet att han börjat planera för en tid efter förvärvsarbetet och han hade både lantbruket och sin nya arboristfirma som han hoppades kunna engagera sig mer i och han var i full färd med att bli sambo med sin käresta. I denna planering för framtiden, en framtid där han skulle få bestämma över sina egna dagar helt och fullt, så rycks han ifrån oss. Detta gör att jag tog extra illa vid mig av Claes-Håkans frånfälle; en levnadsglad, snäll, social och mycket hjälpsam människa, som nu skulle få njuta frukterna av sitt livs värv och som då helt plötsligt berövas på denna glädje. Det gör att jag sörjer honom extra mycket och att jag själv tänker ta lärdom av detta och låta mina närstående få veta hur mycket de betyder för mig, ty man vet aldrig hur länge man har varandra.

Ronnie Hermansson

Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg hade den 16 februari en debattartikel på Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” där man ifrågasatte varför Världsnaturfonden (WWF) satt rött ljus på flodkräftan. Förbundet menade att denna rödlistning riskerade att bidra till utrotningen av den akut hotade kräftan. WWF replikerade på Brännpunkt den 20 februari och menade att ”det är självklart att varna när arter hotas”. Frågan är nu vad experterna anser om WWF:s rödlistning.

Frågan om hur man ska se på WWF:s rödlistning av flodkräftan har ställts till tre av de i Sverige främsta förkämparna för att behålla flodkräftan. De tre som tillfrågats är Lennart Edsman som är forskare på kräftor på lantbruksuniversitetet (SLU), Tomas Jansson som arbetar med bl a att etablera flodkräftskötselområden åt Hushållningssällskapet och Rolf Gydemo som är länsfiskekonsulent på Gotland och som arbetat hårt för att bevara flodkräftan på ön.

Lennart Edsman
Lennart Edsman är besviken på WWF.

– WWF har gjort det mycket lätt för sig genom att slentrianmässigt bara kopiera Artdatbankens rödlista och inte titta på vad som är det reella hotet  i det enskilda fallet., säger han och menar att det är en icke-fråga då det inte finns något kommersiellt flodkräftfiske i landet. Det fiske som sker har framför allt ett socialt och kulturellt värde.

I WWFs konsumentguide listas flodkräftan med rött ljus och rubriken LÅT BLI med motiveringen ” Undvik dessa fiskar från ohållbara bestånd och/eller odlingar som skadar miljön och de arter som lever där. Inget kunde vara mer fel.

– Det säljs ytterst  lite flodkräftor i handeln och det som säljs kommer från odlingar. Dessa odlingar är samma odlingar som säljer för utsättningar och genom att varna för köp av dessa kräftor så slår det hårt mot de som aktivt arbetar för att rädda flodkräftan! Dessutom är dessa odlingar småskaliga och ger inga som helst miljöproblem.

Lennart Edsman har halvt på skämt och halvt på allvar bett WWF att istället för flodkräftan sätta rött ljus på signalkräftan.

– Det är ju inte fisket på flodkräfta som är problemet, utan det är ju spridningen av signalkräftor med kräftpest som gör att flodkräftorna” riskerar utrotning och då vore det bra att minska efterfrågan efter signalkräfta!

Han menar att det är bedrövligt att WWF sätter rött ljus på flodkräftan och gör det tvärt emot vad all forskning och expertis rekommenderar.

– WWF har haft åtgärdsprogrammet för bevarandet av flodkräfta på remiss och man protesterade inte då. I det finns två viktiga punkter som slår fast att en engagerad allmänhet och fiskare är bra för bevarandearbetet och att fisket i sig inte är något problem för arten utan är en förutsättning genom att engagera lokalt. Punkter som avhandlar att fisket på flodkräfta och som säger att fisket inte är något hot och att information om dess ekonomiska värde är viktiga komponenter för bevarandet.

Att WWF sedan skriver att de baserar sin utvärdering av flodkräftan på ArtDatabankens definition av artens hot och status tycker Lennart är obegripligt.

– Det är vi på Sötvattenslaboratoriet som levererar underlaget för de bedömningar som ArtDatabanken sen gör vad gäller flodkräftans hotstatus och vår bedömning utifrån detta är att fisket efter flodkräfta ska fortsätta för bevarandets skull. Så det är obegripligt hur WWF kan hänvisa till detta och komma till helt motsatt ståndpunkt mot dem som tar fram data och som får anses stå för den grundläggande expertisen inom området.

Tomas Jansson
Även Tomas Jansson är besviken på WWF och menar att de inte ser vad det egentliga problemet är och heller inte ser attraktionskraften i ett bra flodkräftsbestånd.

– Det går inte att göra en jämförelse med andra arter i WWF:s fiskguide. Andra arter hotas av fisket, men för flodkräftan är problemet spridningen av signalkräftan och fisket är istället det som ger incitament till räddandet av arten, säger Tomas.

Tomas menar att det är väldigt svårt att fiska sönder bestånd av kräftor och att WWF:s fiskguide medför ett stort hot för ansträngningarna att rädda flodkräftan.

– Det är total katastrof för bevarandearbetet eftersom bland det viktigaste i detta arbete är att skapa engagemang kring flodkräftan hos fiskerättsägarna och övriga som har intressen i vattnen.

Tomas menar att detta engagemang är lätt att bygga upp då kräftfisket handlar om familjetraditioner där alla, från de äldsta till de yngsta kan delta och som inte minst för barnen är spännande då de får smyga omkring i mörkret och leta efter kräftor.

– Detta ger det engagemang som är så viktigt för att värna flodkräftan. Utan detta lokala engagemang finns det ingen kvar att värna flodkräftan.

Tomas menar att det är oturligt att WWF mot bakgrund av detta sätter rött ljus på flodkräftan.

– Det blir extra olyckligt när det kommer från en organisation som ska värna hotade djur och de borde tänka sig för innan de sätter rött ljus på arter när ingen bland expertisen håller med dem om deras ställningstagande. De har helt enkelt uppfunnit sitt eget problem och löst det utan förankring i verkligheten.

– Om de istället kunde lägga krutet på skriva rätt artiklar och komma ut med rätt information så skulle de kunna bli en viktig aktör för räddandet av flodkräftan. Istället gör de så här! 

Rolf Gydemo
Rolf Gydemo, som arbetat med bevarandet av flodkräftan sedan 1981, instämmer även han i det som de övriga har sagt.

– År 1993 ändrades den svenska kräftpolitiken. Innan så ansåg man även från officiellt håll att signalkräftan var en fullgod ersättare till flodkräftan och att det visserligen var synd om flodkräftan dog ut men att det kanske inte gjorde så mycket, berättar Rolf.

En stor anledning till att man ändrade den rådande politiken kring kräftor var att man började arbeta aktivt med flodkräftorna på Gotland i början av 1980-talet.

– Vi började undersöka Gotlands sötvatten för att se om det fanns andra arter som kunde användas för att utveckla näringslivet på ön och vi hittade flodkräftor som vi började titta närmare på. Detta spred sig och bäst det var hörde ICA Sveriges inköpschef av sig till oss och ville köpa alla flodkräftor vi kunde producera.

Vid det här laget var det på experimentstadiet och det fanns inte ens flodkräftor för dem själva att äta, så att försörja en av Sveriges största butikskedjor med flodkräftor syntes hopplöst.

– Men utifrån detta så drogs det igång ett flertal odlingar av flodkräfta på Gotland och detta gjorde att intresset för arten ökade. Det gick så långt att när några olagliga utplanteringar av signalkräfta upptäcktes på ön så var det några förslagna personer som utan tillstånd spred gift i dessa vatten och på så sätt slog ut signalkräftorna: Detta gjordes för att man var rädd för att få in signalkräftor på ön. Något som hotade den framväxande odlingen av flodkräftor.

Priset på flodkräftor har legat på upp till en bit över 800 kr/kg samtidigt som priset på signalkräfta legat flera hundra kronor under detta, så de ekonomiska incitamenten för att bevara flodkräftan har varit starka.

– WWF har inte ”tänkt klart” när man nu satt rött ljus på flodkräftan. Nu när man sätter rött ljus på flodkräftan så är risken överhängande att efterfrågan minskar och då riskerar i förlängningen de som odlar eller har naturvatten som producerar flodkräfta att slås ut. Skulle detta ske så har WWF utdelat ett hårt slag mot de som arbetar för bevarandet av flodkräftan. Minskad efterfrågan ger ju minskat engagemang för bevarandet eftersom priserna sjunker.

Men att WWF menar att det skulle vara som de skrivit i sin replik på Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs debattartikel, det vill säga att man menar att ökad efterfrågan inte stärker bevarandeintresset, avfärdar Rolf.

– De har ju inte reflekterat över vad som är problemet. I det här fallet är det inte fisket som är problemet utan spridningen av en främmande art. Fisket och konsumtionen gör att intresset bibehålls för flodkräftan och därmed minskar incitamenten till spridning av signalkräftor. De arter som WWF hänvisar till är ju uteslutande arter som hotas just på grund av fisket. Man har som sagt inte tänkt klart.

Lite ironiskt tillägger Rolf att:

– Om man ser på det ur ett gotländskt perspektiv, eftersom vi nog har bäst förutsättningar i Europa för att bevara flodkräfta, så kanske WWF gynnar de gotländska flodkräftodlarna. Om flodkräftorna utrotas på fastlandet så stiger ju priserna på dem och gotlänningarna kan ta ännu mer betalt för dem!

I en dom från Tingsrätten i Lycksele som fastslagits av hovrätten dras gränsen mellan överträdelse av fiskevårdsområdesföreningens egna regler och lagbrott upp. Man menar där att det är ett lagbrott att ta fler än tillåtet antal fiskar. Detta eftersom fiskekortet anses slutat att gälla vid fångst av tio fiskar och en person nu har fällts för olovligt fiske efter att ha fångat 14 regnbågar.

Fallet har sin upprinnelse i att en person som fiskade i Umgransele fvof i slutet av september förra året vid kontroll av fiskevårdsområdesföreningen hade fångat 14 stycken fiskar mot tillåtna tio.

– Jag berättade att han bara fick ta tio fiskar och att han därmed fiskade utan fiskekort eftersom det var förbrukat, säger Kenneth Klintefelt som var fisketillsynsman vid tillfället. Denna linje drev vi även i polisanmälan, förklarar han vidare.

Åklagaren menade att den fiskande då hade uppsåtligen eller av oaktsamhet fångat fyra av dessa fiskar utan lov då det fiskekort han köpt endast gav honom lov att fånga 10 stycken fiskar. Därmed ansåg åklagare att fiskekortet inte längre gällde och att den fiskande därmed hade begått ett lagbrott och inte en överträdelse av fiskevårdsområdesföreningens egna regler.

I strafföreläggandet som åklagaren utfärdat står att läsa ”Fiskekortet medgav en maxfångst om tio fiskar. N.N. har fångat ytterligare fyra stycken fiskar vilket tingsrätten anser vara en klar överträdelse av de regler som gällde för fisket på platsen. Den olovligt fångade fisken har ett ekonomiskt värde för fiskerättsinnehavaren och gärningen kan inte anses som ringa. N.N. döms därför för brott mot fiskelagen.”

Den fiskande dömdes till 30 dagsböter á 340 kronor, totalt10 200 kronor för fyra regnbågar samt 500 kronor till brottsofferfonden.

Men frågan har dykt upp om domen är riktig.

– Jag är fundersam på om man över huvud taget kollat i Lofo:n (lag om fiskevårdsområden, reds anm), för som jag ser det så borde det här vara ett solklart fall där föreningen kunnat ta ut kontrollavgift, säger Claes-Håkan Hedberg som under lång tid utbildat fisketillsynsmän.

Å andra sidan, menar han, har man betalat för ett antal ”varor” men tagit fler än så är det i andra sammanhang stöld eller snatteri, vilket faller under allmänt åtal.

– Skulle domen vara riktig så innebär det att det är vid fångst av för många fiskar eller fiskar av fel art är att jämföra med stöld eller snatteri, vilket vid omfattande fiske över fiskekortets rätt, kan ge fängelse. Detta kan vara ett stöd för fiskerättsägare där det förekommer omfattande fiske utanför reglerna. Kontrollavgiften kommer då att omfatta brott mot reglerna där ingen fisk fångats men där fel redskap ,fel plats o s v utgör regelbrottet.

Begäran om prövningstillstånd för domen ställdes av den som hade fiskat till Hovrätten för Övre Norrland, men avslogs med motivering att skäl för ett beviljande ej förelåg.

Tomas Janson vid Hushållningssällskapet i Värmland arbetar hårt för att försöka rädda flodkräftan. Det är inte genom att förbjuda fisket på flodkräfta som arten skall räddas utan genom att man får så många som möjligt att fiska på den och se värdet i arten och även få en förståelse för de mekanismer som hotar den. 

Det största hotet mot flodkräftan
Det största hotet mot flodkräftan är inte fisket, utan signalkräftorna berättar Tomas:

‑ Flodkräftorna är känsliga för kräftpesten, vilket är en sjukdom som signalkräftorna nästan alltid bär med sig. När någon planterat ut signalkräftor i ett vatten med flodkräftor är detta vatten förstört för flodkräftor i framtiden. I alla fall så länge signalkräftorna överlever i vattnet. Problemen är störst där kräftorna försvunnit på senare år. Där kräftorna försvann på 1960-talet har däremot kräftfisket många gånger hunnit falla i glömska och då bär folk inte runt signalkräftor för utplantering i lika stor utsättning.

Även försurning och övergödning är hot mot flodkräftan.

‑ Jag har märkt att många tror att det är kräftpesten som slog till och utrotade flodkräftorna, när det egentligen mest troligt är försurningen som varit problemet. Kräftorna försvann på 1980-talet och det gick inte att få tillbaka dem. Kräftpesten var en universalförklaring som fick skulden för detta och man började då plantera ut signalkräftor som visade klara sig bättre. Saken var bara den att det var samtidigt som detta som man började kalka mot försurningen. Så signalkräftan har nog glidit med kalkningen på en räkmacka!

Det är således mycket troligt att det är försurningen som ligger bakom den vanliga myten att kräftpesten kan överleva långa tider i sjöar och sjöars bottensediment, när det egentligen handlar om veckor eller maximalt en eller ett par månader som den kan överleva utan kräftor.

Världsnaturfonden förstår inte hotbilden
För att minska hotet mot flodkräftan har Världsnaturfonden, WWF, har gått ut med en guide för vilka fiskar som är okej eller inte att äta. I den rödlistas flodkräftan, något som Tomas är kritisk emot.

‑ Jag har försökt att påverka Världsnaturfonden och skickat brev och försökt att få komma till dem och berätta om vårt arbete. Men de ville inte ta till sig fakta i den här frågan, utan de anser att flodkräftan är en hotad art och då ska man inte fiska på den. De har helt enkelt inte förstått hotbilden, vilket är väldigt olyckligt. Detta eftersom vi arbetar för samma mål, säger Tomas.

Stopp för spridningen av signalkräftor
Men frågan är dock om man kan få stopp på de olagliga utsättningarna av signalkräftor.

‑ Hundraprocentigt stopp kommer vi aldrig att få, men vi hoppas att man kan eliminera utsättningar som beror av okunskap genom information och mer information. Däremot är det svårt att stoppa de som gör utplanteringarna medvetet och som tror att de gör något bra, berättar Tomas som dock tror att kunskapen börjar sprida sig.

 ‑ En grupp människor man måste nå fram till är de som genom fiske eller köp tar med sig levande signalkräftor till ett flodkräftvatten och sedan sumpar dem där i väntan på att koka dem. Många gånger är de inte alls intresserade av vare sig fiske eller kräftor och då kan informationen vara svår att nå fram med.

En tumregel brukar vara att ju fler som bor kring ett flodkräftvatten, desto större är risken att någon på illegal väg planterar ut signalkräftor. Frågan är då om arten kan räddas. Tomas tror det.

‑ Jajamen, det är jag helt övertygad om! Detta i och med att problemet är människor och dem kan vi rå över. Man kan informera och diskutera och på så sätt komma fram till lösningar. Det hade varit värre om smittan hade spridits med fåglar eller på andra naturliga sätt som är svårare att hindra.

Kräftskötselområden
Tomas arbetar framförallt med att bilda kräftskötselområden som han tror är ett bra instrument för att rädda flodkräftan.

‑ Att bilda ett kräftskötselområde med tillhörande förvaltningsplan är ett arbetssätt för att tillsammans med fiskerättsägare, fiskevårdsområdesföreningar, lokalbefolkning, fiskare, myndigheter mm aktivt arbeta med bevara och utveckla sitt eget lokala flodkräftbestånd, säger Tomas.

Allt bygger på frivillighet och man förpliktigar inget med att ingå i kräftskötselområdet, däremot markerar men en stark vilja med att bevara och utveckla flodkräftorna. Kräftskötselområdet är ett specifikt utpekat område där flodkräftor förekommer och har mycket goda förutsättningar för ett framtida kräftfiske efter flodkräftor. En förvaltningsplan är ett nödvändigt verktyg för att fiskerättsägare och fiskevårdsområdesföreningar ska kunna sköta och utveckla sina käftvatten på ett biologiskt och professionellt sätt.

‑  Planen främjar ett aktivt och lokalt anpassat kräftfiskevårds- och utvecklingsarbete som leder till att framtida insatser i fiskevårdsområdet blir kostnadseffektiva, fiskeribiologiskt riktiga och ger ett större utbyte. Ett starkt flodkräftbestånd eller utveckling av dammodling kan också leda till utveckling av näringsverksamhet.

Förutom kräftskötselområden kan skyddsområden för flodkräftor bildas. Det som skiljer ett skyddsområde från ett skötselområde är att skyddsområdena bygger på lagstiftning och inte på frivillig grund.

Tomas har bildat en hel del skötselområden för flodkräftor.

‑ Vi har hittills bildat cirka 45 stycken områden i Västra Götaland, Värmland, Dalarna och Västmanland. I huvudsak har de mottagits positivt och de få gånger som någon protesterat mot bildandet så har man kunnat läsa mellan raderna att de som protesterar har stått bakom olagliga utsättningar av signalkräftor.

Tomas berättar vidare att framgången för skötselområdena i huvudsak varit positiva, även om det finns andra exempel.

‑ Det har gått både och för områdena, säger Tomas. Vissa områden går bra och de ansvariga använder planerna för att söka pengar till återintroduktion av flodkräftor och andra gynnande projekt. Men det har tyvärr även skett missöden med pestutslagningar och olagliga utsättningar av signalkräftor, fortsätter han.

Nu börjar det dock bli dags att följa upp områdena och uppdatera planerna eftersom de blir inaktuella efter några år då förutsättningarna har förändrats.

‑ Det ska bli spännande att få föra in arbetet i nästa steg i skötselområdena och se hur väl arbetet efter planerna har gått, berättar Tomas som lovar att fortsätta sitt ihärdiga arbete med att rädda flodkräftan undan utrotning.

Läs mer
Hushållningssällskapet i Värmlands kräftsida: www.astacus.org
Kräftmytkrossaren: www.krafta.nu

Onsdag och torsdag kväll anordnades kräftseminarier i Uppland av Länsstyrelsen i samarbete med kräftodlaren Bo Andersson i Heby. Vid mötena som hölls i Heby respektive Vendel, deltog Sveriges främsta kräftexperter och många frågor fick svar och många myter avlivades. 

Vid kräftseminarierna, som drog fullt hus båda kvällarna, deltog Sveriges ledande kräftexpertis. Bland annat deltog Lennart Edsman från Sötvattenslaboratoriet/SLU, Lage Cerenius från Uppsala universitet, Tommy Odelström från Naturvatten Roslagen och Tomas Jansson från Hushållningssällskapet. De båda förstnämnda forskar på respektive universitet kring kräftor och kräftpest emedan de senare två under lång tid har arbetat med förvaltningen av kräftpopulationer och då riktat in sig mycket på att rädda flodkräftan.

Förutom ovanstående personer deltog personal från länsstyrelsen och kräftodlaren Bo Andersson som odlar flodkräftor och som lägger ned mycket tid på att försöka rädda denna inhemska och starkt hotade kräfta.

Seminariet inleddes med att Lennart Edsman berättade om det prekära läget för flodkräftan där bestånden av flodkräftor minskar drastiskt.

‑ Flodkräftan är idag starkt hotad och det beror i främsta rummet av den starka spridningen av signalkräftor, vilka nästan alltid bär på kräftpest, berättar Lennart. Tyvärr är det många som av okunskap, eller illvilja, bär med sig hinkar med signalkräftor för att släppa ut i andra vatten där man hoppas få kräftfiske. Det man inte tänker på då är att det kan finnas flodkräftor som då utrotas.

Lennart berättar vidare att dessa illegala utsättningar kan förorsaka kostnader för många miljoner kronor.

‑ Det har skett på flera platser att signalkräftor har planterats ut illegalt och olovandes i eller uppströms vatten med bra flodkräftfiske och det har då medfört att flodkräftfisket slagits ut helt på bara ett år. Och det kan då handla om flodkräftfisken som inbringat hundratusentals kronor varje år till bygden.

Liknande historier berättar även Tomas Jansson från Hushållningssällskapet i Värmland som under många år arbetat med att försöka rädda flodkräftan. Han förevisar även signalkräftans spridningsmönster på ett Kartutsnitt ur Värmland.

‑ I en sjö i Värmland gavs tillstånd att legalt sätta ut signalkräftor. Bara några år senare var det signalkräftor i alla omkringliggande vattensystem och dit hade kräftorna inte kunnat vandra av egen maskin, utan det handlar om att folk flyttat dem medvetet. Detta har i sin tur slagit ut många fina flodkräftvatten.

I Tomas Janssons arbete ingår att skapa så kallade kräftskötselområden, vilka syftar till att fiskerättsägarna och fiskevårdsområdesföreningarna skall kunna utveckla sina flodkräftbestånd.

‑ Det handlar inte om att lägga någon död hand över flodkräftpopulationerna, utan om att skapa skötselområden där de som äger och förvaltar kräftbestånden ska kunna skapa bättre förutsättningar för kräftfisket. Det är så vi anser att man ska rädda flodkräftan. Det är inte fisket, utan spridningen av signalkräftor som är hotet mot dem, berättar Tomas.

Kan man utrota kräftpesten?
Efter avslutade föredrag fick de närvarande möjlighet att diskutera med varandra och de inbjudna kräftexperterna innan experterna fick bilda panel för att de närvarande skulle kunna ställa frågor.

En av frågorna handlade om det var möjligt att utrota kräftpesten och om det bedrevs någon forskning på detta. Lage Cerenius som forskat mycket kring kräftpesten fick svara på frågan.

‑ Givetvis tror jag det finns möjligheter att ta fram medel för att stoppa kräftpesten, förklarade Lage, men det finns tyvärr inga forskningspengar för detta i Sverige.

En möjlighet är dock att annan forskning som har mer pengar kan leda fram till gångbara alternativ, hoppas Lage.

‑ Bland annat den svamp som orsakar rotröta på växter är väldigt lik kräftpesten, och man skulle då kunna tänka sig att denna forskning skulle kunna få spinn-off-effekter även på arbetet med att utrota kräftpesten, säger Lage.

Hur ska en bra kräftbiotop se ut?
En annan stor fråga var hur man skulle få ett bra kräftvatten. Tommy Odelström berättade om vikten av bra gömställen för kräftorna.

‑ Det är viktigt att det finns gömställen i form av gamla lågor eller stenar på bottnen. Dessa får inte ligga i dyn eftersom kräftorna inte gärna vill gräva ner sig för att nå gömställena, säger Tommy.

‑ En bra kräftsjö har mindre sten i strandzonen där småkräftorna kan gömma sig. När de blir fem till åtta centimeter så flyttar de längre ut i vattnet och behöver då sten som är 15-20 centimeter i diameter så de kan gömma sig. Det är oftast i detta läge det blir konkurrens om boplatserna mellan kräftorna, förklarar Tommy. När de sedan blir större så har de oftast etablerat sig och har sina gömställen.

Det är inte heller helt säkert att sjöar som varit bra kräftvatten tidigare fortfarande är det. Igenslamning av bottnar till följd av övergödning och skogsbruk kan förstöra kräftbiotoperna.

Kan man utrota olagliga utplanteringar av signalkräftor?
Lennart Edsman berättar att man klarat av att utrota signalkräftor på enbart ett fåtal platser.

‑ Man har gjort det på fyra ställen på Gotland och på ett par ställen i Norge genom att hälla ut insektsgift i vattnen. Men det har då handlat om avgränsade vatten såsom kalkbrott på Gotland, berättar Lennart. Däremot blir det mycket svårare i ett naturvatten, för där kan man ju inte hälla ut insektsgift utan att slå ihjäl hela ekosystemet!

Man har dock gjort försök med att kalka ihjäl kräftorna genom att stänga av vattenflödet och sedan med kalk höja pH-värdet så mycket att kräftorna dör. Man har även försökt fiska bort signalkräftorna, men det är inte heller helt lätt och dessutom väldigt arbetskrävande. Dock finns det förhoppningar om att signalkräftorna inte kommer att kunna sprida sig med större framgång norrut.

‑ Det finns mycket som tyder på att signalkräftorna inte klarar sig särskilt bra norr om Dalälven, berättar Lennart Edsman. Detta eftersom det är för kallt och för långa vintrar för att de skall klara sig och att föröka sig framgångsrikt i längden.

Dock är det fortfarande ett stort problem med att folk planterar ut signalkräftor, för även om de förhoppningsvis inte bildar bestånd så hinner de sprida kräftpesten till flodkräftorna innan de försvinner. Slutsatsen blir att det bästa sättet att rädda flodkräftan är att hindra spridningen av signalkräftan.

Vad äter kräftorna?
Vid mötet diskuterades vad som kräftorna föredrog att äta.

‑ Kräftor äter gärna vegetabilier och i näringsfattiga vatten är ofta det som trillar ner uppifrån i form av allöv och andra blad och löv viktiga näringskällor för kräftorna. Allöven är framförallt uppskattade eftersom de innehåller mycket kväve, berättar Tommy Odelström.

Även nässlor kan vara bra kost, men man bör inte mata kräftor med stora mängder nässlor på en gång i odling då de lätt blir slemmiga och ger ifrån sig mycket näring på kort tid. Att däremot kräftor skulle uppskatta ruttet kött avfärdar kräftodlaren Bo Andersson.

‑ Vegetabilier äter kräftorna i alla nedbrytningsstadier, säger Bo, men animalier, som kött och fisk, skyr kräftorna så fort minsta lilla förruttnelseprocess slagit till.

Av denna anledning undviker Bo att utfodra kräftor i odling med pellets eller andra animaliska produkter. Det är svårare att få det att fungera.

Gimmens fiskevårdsområdesförening i Dalarna har fått ett flerårigt projekt med att återetablera flodkräftan i sjön spolierat på grund av att någon olagligt och olovandes planterat ut signalkräftor i sjön.
‑ Katastrof!, säger Claes Svedberg, som är ordförande i föreningen, vi har satsat flera hundra tusen kronor och mängder med ideellt arbete, och nu kan någon ha raserat allt! Till råga på allt lade polisen ned utredningen direkt efter anmälan brist på spaningsuppslag. 

Gimmens fiskevårdsområdesförening ligger på gränsen mellan Borlänge och Gagnefs kommuner i Dalarna och består, vid sidan av några mindre vatten, av sjön Gimmen. Gimmen hade tidigare ett gott bestånd av flodkräftor. Dock försvann dessa för sex år sedan, men fiskevårdsområdesföreningen har arbetat med att återetablera de skyddsvärda kräftorna. Så sent som 2010 fick föreningen Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborgs vandringspris, Bronsfisken, för detta återetableringsarbete.

‑ Vi, tillsammans med Gagnefs kommun som är huvudman, har av Länsstyrelsen och dåvarande Fiskeriverket blivit beviljade ett så kallat lona-stöd om 300 000 kronor i bidrag för att återetablera flodkräftbeståndet, säger Claes Svedberg. Till detta ska läggas en lika stor summa i form av motfinansiering i form av eget arbete, fortsätter han.

Så sent som förra året satte föreningen ut flodkräftor till ett värde av 100 000 tusen kronor, men när man i år följde upp det arbetet så upptäckte man att någon utan tillstånd har planterat ut signalkräftor i sjön. Detta riskerar att spoliera hela arbetet med att återintroducera flodkräftan eftersom signalkräftan är bärare av kräftpesten som slår ut flodkräftorna.

‑ En liten utsättning av signalkräftor kan alltså komma att kosta oss över en halv miljon, säger Claes Svedberg. Och det är enbart pengar för den spolierade återintroduceringen av flodkräftor. Föreningen har polisanmält det inträffade, men är besvikna över polisens agerande.

‑ Efter att vi polisanmält händelsen tog det två timmar innan vi fick besked om att ärendet var nedlagt i brist på spaningsuppslag. Man bemödade sig inte ens med att prata med några kringboende för att se om man kunde få några spaningsuppslag, säger Claes Svedberg uppgivet.

Efter att upptäckt utplanteringen av signalkräftor har föreningen lagt ned många timmars ideellt arbete på att försöka kartlägga och begränsa effekterna av signalkräftorna. Man har bl a provfiskat och gjort dykundersökningar i hela sjön för att kartlägga utbredningen av signalkräftorna och därefter har man försökt bedriva ett hårt fiske i den del av sjön där signalkräftorna finns.

‑ Det verkar som om kräftorna inte har hunnit sprida sig än, säger Claes Svedberg, vilket är tur. Vi kan kanske med lite tur hindra att signalkräftor etablerar sig i Gimmen.

Den begränsade spridningen av signalkräftor i sjön borde göra brottet möjligt att utreda.

‑ När signalkräftorna är begränsade till ett så litet område kan man ana att de är utsatta i detta område. Så det borde finnas möjlighet för polisen att höra de som bor i området om de vet var kräftorna kommer ifrån, menar Claes.

Det finns även en teori om att det handlar om en gammal, misslyckad olaglig utsättningen och att det är resterna av den som man nu hittat.

‑ I så fall skulle det kunna förklara pestutbrottet som ägde rum 2006-2007. Det som stöder denna teori är att de funna signalkräftorna är stora och få, menar Claes Svedberg. I så fall är det ett bestånd av signalkräftor som håller på att dö ut, vilket vi får hoppas, fortsätter han.

Om det är en gammal utsättning som håller på att dö ut så skulle det vara värdefullt för föreningen att få veta det.

‑ Skulle den här teorin stämma så kanske någon, om än anonymt, kunna ge oss information om när, hur, var och storleken på utsättningsförsöket. Detta skulle hjälpa oss mycket i det fortsatta arbetet med återinplanteringen.

Nu när utbredningen av signalkräftorna förhoppningsvis är stoppad så har Gimmens fvof i samråd med Länsstyrelsen beslutat att man trots allt skall genomföra ytterligare en utsättning av flodkräftor under året.

‑ Ja, vi hoppas att detta kommer att gå vägen, och det är förhoppningsvis en pedagogisk pekpinne till andra som kan tänka sig sätta ut signalkräftor, om projektet fortsätter. Vi har bestämt oss för att rädda flodkräftan och alla eventuella olagliga utsättningar av signalkräftor kommer bara att hindra att det blir ett bra kräftfiske igen i Gimmen, avslutar Claes Svedberg.

Fakta om Gimmens fvof
Kommuner: Borlänge och Gagnef
Antal sjöar och tjärnar: 3 st för fiske
Areal: 410 ha
Viktigaste fiskarterna: Abborre, Gädda, Sik, Öring och Röding
Hemsida: www.gimmenfvof.se

Rämshyttans fvof mellan Borlänge och Ludvika har utökat sitt fiskevårdsområde med två nya sjöar. Utökningen är en del i ett större fiskevårdsprojekt som syftar till att återetablera självreproducerande bestånd av öring i sjösystemet och dessutom skapa ett bra och högkvalitativt fiske på stor fisk. 

Rämshyttans fiskevårdsområde ligger till största delen i Borlänge och Ludvika och en mindre del ligger i Säters kommun. Efter utökningen av området så sträcker sig det nu även in i Smedjebackens kommun.

‑ Fiskevårdsområdet ligger så till att det är många kommuner som möts på en liten yta just här, berättar Sten Bohlin som är ordförande i fiskevårdsområdet. När man åker på riksvägen mellan Borlänge och Ludvika och passerar kaffestugan vid Långsjön är man i Säter och ett stenkast bort ligger Smedjebacken.

Det är vid denna kaffestuga som sjön Långsjön, som nu blivit införrättad i fiskevårdsområdet, ligger, och nedströms den ligger Tunsan.

–  Det är omöjligt att grilla en levande hummer, säger Jan Guillou, det skulle inte gå att få dem att ligga still.

Man lagar visserligen till dem råa, berättar han, men man måste klyva dem först innan man grillar dem med skalsidan nedåt.

– Det är så smaken blir bäst, förtydligar Guillou.

Det har alltså aldrig handlat om att grilla hummer levande varför frågeställaren, som ställde frågan till Jordbruksverket, måste ha missuppfattat matlagningsrekommendationerna som gavs i tidningen Gourmet. Klyvning är en metod som Jordbruksverket rekommenderat för avlivning av kräftdjur.

Förhoppningsvis inte plågade.

Per Morberg och Jan Guillou är i blåsväder. Per Morberg för att ha wokat levande kräftor och Jan Guillou för att ha förespråkat att man ska grilla levande hummer. I alla fall om man får tro två personer som ställt frågor om djurskydd till Jordbruksverket som rör denna djurskyddsetiskt tveksam kokkonst. 

Jan Guillou ska, enligt personen som ställt frågan till Jordbruksverket, i ett nummer av tidningen Gourmet, ansett att man bäst tillagar hummer genom att grilla den levande på träkolsbädd. Per Morberg ska enligt en annan frågeställare i tv-programmet ”Vad blir det för mat” ha lagt levande kräftor uppe på en wokröra i en wokpanna och fått ligga där tills de dött. Frågeställaren i det senare fallet vill även veta hur Jordbruksverket ställer sig i frågan om användandet av kräftorna i tv-underhållning samt hur Jordbruksverket ser på den fortsatta hanteringen av ärendet.

I båda fallen hänvisar Jordbruksverket till djurskyddslagen (1988:534) och regeringens proposition 1987/88:93 i vilka det anges att djur som hålls i fångenskap skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. Jordbruksverket slår vidare fast att både kräftorna och humrarna är sådana djur som hålls i fångenskap och således skall behandlas väl i enlighet med djurskyddslagen. Man skriver ”Hummer som hålls i syfte att avlivas för konsumtion omfattas av djurskyddslagen och ska därför behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande” respektive ”Kräftorr som hålls i syfte att visas i tv och avlivas för konsumtion omfattas av djurskyddslagen och ska därför behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande”. Därefter slår verket fast att varken grillning av levande hummer eller wokande av levande kräftor är förenligt med djurskyddslagen och man avslutar sitt beslut med:

”Jordbruksverket anser att avlivning av kräftdjur ska ske snabbt och att placera levande [kräftor i wok/hummer på träkolsgrill] eller andra långsamma avlivningsmetoder är inte förenligt med djurskyddslagstiftningen”

Björn Dahlén som är djurskyddschef förklarar att det inte finns några av staten godkända metoder för avlivning av kräftor, utan det viktiga är att det går fort.

– Vad vi har sagt är att man inte får avliva kräftor långsamt för då blir det ett utdraget lidande för dem.  Det exempel som brevskrivaren tar till oss är att man lägger en levande kräfta i en stekpanna ovan på anna mat, så att det tar extra lång tid och det tycker vi är fullständigt förkastligt.

Den vanliga metoden att avliva kräftor, dvs genom att lägga dem i kokande vatten är den som bör användas då kräftorna dör fort. Björn Dahlén berättar även att man definitivt inte skall lägga kräftor i kallt vatten som långsamt får koka upp eftersom det blir en utdragen och plågsam avlivningsmetod. Man skall heller inte lägga i ett stort antal kräftor samtidigt i kokande vatten eftersom det då sänker temperaturen i vattnet vilket gör att avlivningen kan gå långsammare.

Men om man inte vill koka kräftorna utan vill tillaga dem på annat vis, hur ska man då göra? Björn Dahlén berättar att det finns metoder där man delar kräftor, humrar och krabbor med kniv. Men det förutsätter att man snabbt gör snittet i de centrala ganglierna, djurets centrala nervsystem.

Sara Gabrielsson som är expert på området djurskydd och kräftdjur förklarar detta mer ingående. Hon berättar att man först måste bedöva kräftorna eller humrarna innan man avlivar dem genom klyvning. Detta kan göras, dels mer storskaligt  med elbedövning, för vilket ändamål det finns specialutrustning.

– Den förmodlingen smidigaste men kanske inte enklaste metoden att göra i privat hem är att använda elbedövningsapparater för kräftdjur. Dessa används dock mer i England och USA och är som en liten låda man placerar dem i. Efter detta kan man avliva dem hur man vill.

Men i mindre omfattning kan man bedöva kräftor och humrar genom att kyla dem.

– Det som har nämnts av EFSA, Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, är kylning av kräftdjuren. Endera gör man detta i frysen under minst 30 minuter eller i en issörja bestående av tredelar is och en del vatten under minst 20 minuter. Det är dock beroende på art och större djur måste kylas längre. Därefter kan man dela på kräftorna eller humrarna. Krabbor bedövas på samma sätt, men de avlivas genom att man sticker dem mellan ögonen på rätt ställe så att sticket träffar de centrala ganglierna.

Trots att Morberg och Guillou troligtvis tillagat kräftor och humrar på fel sätt kommer inte Jordbruksverket att gå vidare med ärendet.

– Jordbruksverket är tillsynsvägledande när det gäller djurskydd och verket ska därför inte blanda sig i enskilda ärenden, säger Sara Gabrielsson.

Istället är det upp till djurskyddsfunktionerna på berörda länsstyrelser att hantera sådana här ärenden.

Läs mer
Jordbruksverkets beslut om Guillous grillade hummer
Jordbruksverkets beslut om Morbergs wokade kräftor
Elavlivningsutrustning för kräftdjur

Från och med den 1 april 2012 försvinner länsstyrelsernas möjligheter att utfärda föreskrifter i syfte att hindra spridning av kräftpest. Regeringskansliet hävdar att det var en blunder som låg bakom att länsstyrelserna fick så pass stora föreskriftsmöjligheter som de fick och drar nu tillbaka möjligheten. Samtidigt är länsstyrelsen i Gävleborg kritisk till att möjligheten försvinner.

Den 1 april försvinner länsstyrelsernas möjligheter att utfärda länsföreskrifter i syfte att värna flodkräftan i länen. Den skrivelse som nu råder i förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen säger att: ”Länsstyrelsen får, för att hindra spridningen av kräftpest, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om att ett visst område ska anses kräftpestsmittat eller utgöra skyddsområde för flodkräfta”. Denna formulering kommer att kortas till: ”För att hindra spridningen av kräftpest får länsstyrelsen besluta att ett visst område skall anses kräftpestsmittat eller vara skyddsområde för flodkräfta”, och med detta försvinner så länsstyrelsernas föreskriftsrätt i frågan.

Marika Pock, som är jurist på landsbygdsdepartementet berättar att ändringarna som nu görs är en ändring tillbaka till de föreskrifter som rådde fram till 2011. Dessa ändrades då Havs- och vattenmyndigheten skulle ta över efter Fiskeriverket som lades ned den sista juni 2011.

 ‑ Det var många förordningsändringar som skulle göras på en gång och just denna ändring fördes in i ett sent skede, berättar Marika när hon förklarar varför det inte blev som det var tänkt.

‑ Syftet var att skriva in länsstyrelsernas möjlighet att skydda vissa områden mot kräftpest genom föreskrifter, men skrivningen i förordningen har misstolkats av vissa länsstyrelser och man har varit på gång att skapa mer generella föreskrifter än vad Regeringen avsåg från början med förordningen och som ej gäller specifika områden, säger hon.

Marika hänvisar till det arbete som Länsstyrelsen i Gävleborgs län påbörjat med att anta föreskrifter rörande hur utplantering av fisk får ske och som syftar till att minska risken för spridning av kräftpest.

 Länsfiskekonsulenten Kalle Gullberg på Länsstyrelsen i Gävleborg är kritisk till att man nu ändrar tillbaka till den gamla ordalydelsen i förordningen.

‑ Jag var positiv då man ändrade förra året och trodde då att man från Regeringens insett att det kunde behövas olika föreskrifter i olika delar av landet för att värna flodkräftan, säger han. I Norrland, t ex, kan man behöva vara mer restriktiv än i övriga Sverige och ha t ex flodkräfta i sump som varningssystem i fiskodlingar och vid leverans av fisk byta till ”smittfritt vatten” vid utplanteringar av fisk för att skydda flodkräftan, förklarar han vidare.

Länsstyrelsen i Gävleborg har redan tagit fram ett förslag till föreskrifter rörande bland annat utplantering av fisk och som var avsedda att skydda flodkräftan, men det är nu tveksamt om de kommer att antas av länsstyrelsen.

‑ Vi bör självklart ta hänsyn till de centrala myndigheternas åsikter, säger Kalle Gullberg, och hänvisar till att länsstyrelserna skickat remiss till centrala myndigheter, och kommer att beakta vad de har svarat i sina yttranden. De berörda myndigheterna som Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket vill att denna typ av begränsningar för skydd av flodkräftan skall tas på central nivå och det kommer vi att beakta, menar han.

‑ Men det kommer nu att ställa stora krav på de centrala verken, såsom Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket, så att de tar tag i den här frågan. Det har hänt väldigt lite kring smittskyddet och skyddet av flodkräftan under de senaste tre åren trots påstötningar från berörda och trots att flodkräftan är akut hotad, säger Kalle Gullberg. De centrala myndigheterna tar på sig ett mycket tungt ansvar, så vi får hoppas att det händer desto mer nu och att man tar den ökade risken för smittspridning och skyddet av flodkräftan på allvar, avslutar han.