Claes-Håkan Hedberg, sammankallande i valberedningen, har avlidit i en ålder av 60 år.
Jag träffade Claes-Håkan genom förbundet. Då var jag nyanställd i vad som på den tiden hette ”Fiskevårdsförbundet MITT” och som så småningom blev Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg. Jag fattade genast tycke för denne genomtrevlige och kunnige man. Under de över femton år som följt sedan dess har vi hela tiden hållit kontakten och under en period i mitten av 00-talet då jag arbetade i Gävle så brukade vi träffas för att luncha eller äta middag.
Vi hade alltid trevliga samtal om allt, och då inte som rörde fiske, fiskevårdsområdesföreningar och förbundet, utan vi hade även långa diskussioner om allt annat mellan himmel och jord. Frågor som rörde jobbet, skogen och allt möjligt annat avhandlades vid dessa samtal och jag vet inte hur många gånger som jag ringde honom för att fråga om än det ena och än det andra gällande deklarationen. Det han inte visste om att deklarera näringsfastigheter var inte värt att veta och jag vet att många med mig är Claes-Håkan tack skyldiga för hjälp med detta.
Det jag mest uppskattade med Claes-Håkan var han ärlighet och att han ville ha ordning och reda på saker. Ordning och ärlighet, menade Claes-Håkan, var grundläggande för att få saker att fungera. Man kunde inte ”ha skit för sig” och räkna med att en förening eller ett förbund skulle fungera i längden. Var det ordning och reda så visste alla vad som gällde och då kunde förtroende vinnas och förvaltningen fortgå utan allvarligare problem. Detta var en av anledningarna till att Claes-Håkan och Testeboåns fvof tilldelades förbundets alternativa nobelpris Bronsfisken år 2002. Han hade då varit drivande i att skapa en hållbar struktur för förvaltningen av föreningen och fisket i området.
Han var även mycket engagerad kring utbildning av fisketillsynsmän och även kring detta hade vi många och långa diskussioner. Ett tag fungerade Claes-Håkan som förbundsansvarig för just dessa utbildningar och han var med och lade grunden för den utbildningsorganisation som idag finns inom förbundet och som jag törs säga är bland de bästa i Sverige.
Det som berör mig mest, förutom att jag förlorat någon som jag betraktade som en god vän, är att han försvann från oss vid så pass låg ålder som 60 år. Jag vet att han börjat planera för en tid efter förvärvsarbetet och han hade både lantbruket och sin nya arboristfirma som han hoppades kunna engagera sig mer i och han var i full färd med att bli sambo med sin käresta. I denna planering för framtiden, en framtid där han skulle få bestämma över sina egna dagar helt och fullt, så rycks han ifrån oss. Detta gör att jag tog extra illa vid mig av Claes-Håkans frånfälle; en levnadsglad, snäll, social och mycket hjälpsam människa, som nu skulle få njuta frukterna av sitt livs värv och som då helt plötsligt berövas på denna glädje. Det gör att jag sörjer honom extra mycket och att jag själv tänker ta lärdom av detta och låta mina närstående få veta hur mycket de betyder för mig, ty man vet aldrig hur länge man har varandra.
Ronnie Hermansson
